Den goda viljan

- Fåj jag bejätta en saga föj dej? frågar Leonard mig när jag lade honom ikväll. Han frågar det nästan varje gång jag lägger honom. Då kommer en impuls, stark som en 220-voltsstöt, igenom kroppen på mig och vrålar "NEJ! BARA LÄGG DIG!"

Dagen och kvällens sammantagna mått av barnakaos darrar i min kropp. Henrys frenetiska och explosiva vilja att bestämma själv, Signes alla förnärmade och rosenrasande utbrott och Leonards ljusa och monotona gnällröst.


Alltihop blandas ihop, sätts in i ugnen på 225 grader och bakas till en kaoskaka med sur bismak och skälvande eftersmak.Jagvill.Jag vill orka säga:"Ja, älskling, det är klart du kan".

- Nej, Leonard, lägg dig ned nu först ... säger jag sammanbitet.

- Och sen fåj jag belätta en saga? undrar han hoppfullt.

- Näe, ehh, alltså ...

- Men! Suckar han ljudligt och besviket. Fåj jag ALDJIG bejätta en saga?!


Det dåliga samvetet skär som en kraftfull blixt ner genom hustaket och hugger mig hårt och skoningslöst rakt i hjärtat."Klart pojken, din allra finaste förstfödde son, måste få berätta en saga! Vad är du för en hjärtlös mamma?"framhäver det Dåliga Samvetet."Jamen, förstår du vad vad jag har uthärdat idag? Förstår du hur less jag är? Hur ont jag har i hela kroppen, öronen och ändå in i ryggmärgen? Kan du fatta att jag bara inte orkar ensekundtill?"svarar min Frustrerade Kropp det Dåliga Samvetet.


En het och svår debatt uppstår. Under tiden lägger sig Leonard ned i sängen och tittar bedjande på mig.


"Nej, nej, nej",fräser den Frustrerade Kroppen desperat "Inte en minut, inte en sekund till!"Så kommer en tredje part och blandar sig i diskussionen. Det är Den Goda Viljan.


Diplomatisk harklar den sig och säger mjukt:"Ingen arg och less kropp kan uppbåda någon extra ork till detta genomenbartett dåligt samvete.Det måste också finnas enGod Viljaför ditt barn."Okej. Jag ska försöka göra det som den Goda Viljan inom mig önskar för min son.


För jag har verkligen, verkligen enviljaatt vara en bra mamma.Inteför att jagjust nukänner att jag orkar och har lust med. Men för att jagvill.


- Okej, en kort saga, säger jag tvekande till Leonard.

Den Frustrerande Kroppen skriker inom mig; "Vad gör du? Är du inte klok!? Du vet att det inte finns några korta sagor!"

- Ja! säger Leonard glatt. Vad ska den handla om då?

Jag känner redan att jag har ångrat mig. Med hela mitt väsen försöker jag hålla tillbaka impulsen att fly. Jag försöker komma på något snabbt och som inte triggar igång hans fantasi för mycket. Absolut inte Blixten eller Buzz.- Om dig och din farbror som var här och hälsade på oss i helgen? Han tittar skeptiskt på mig först, men antar utmaningen.

- Jooo ... börjar han sakta och ser drömmande ut. Jag måste nästan hålla i mig i hans säng för att inte lämna rummet. Jag fokuserar på att försöka se intresserad ut.


Han sätter igång:Det vaj när Leonard och hans fajbjoj vaj ute å åkte bil, så skulle de åka till fajmoj och fajfaj och sjuta älg. De åkte jättelänge och näj de vaj hos fajmoj och fajfaj så fick Leonard sjuta älg fast han vaj fem år...!Han berättar och berättar. Något slut närmar sig inte.

- Hur slutar det? undrar jag torrt.

- Det äj egentligen inte slut, säger han bara och tystnar, men ser ändå ganska nöjd ut.


Och jag känner mig faktiskt en aning stolt. För jag orkade lite, lite till. För att jag uppbådade all min viljestyrka åt något som jag ville.


Vi ber Gud som haver barnen kär och sedan kramar jag Leonard hårt. Jag berättar för honom att jag älskar honom.Jättemycket.


Sedan ger jag det Dåliga Samvetet och den Frustrerade Kroppen en knäpp på näsan, släcker lampan och säger god natt.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla