Jag trÀffade en treveckors bebis idag.Han lÄg dÀr pÄ rygg och vevade med sina tunna armar pÄ den mjuka fÄrfÀllen. I rummet hördes mjuka toner av en speldosa, som var i form av en fÀrgglad mjukisfigur. De lÀtta tonerna skapade en lÀtt magisk stÀmning i rummet. Tonerna var mjuka och sköra, precis som bebisen och hans förÀldrars genuina ömhet för sitt lilla barn.Den lilla gossen anvÀnde all sin styrka och koncentration han kunde uppbringa i sin treveckorskropp för att ta in intrycket frÄn mjukisfigurens ljud och fÀrg. Han stötte ifrÄn sig smÄ knorrar och stÄnkar i sitt hÄrda arbete, tills han blev alldeles fÀrdig och Àndrade ljud.
- Mamma! ropade han, fast i form av ett darrigt litet skrik. DÄ kom mamma och han stillade sig förnöjsamt vid hennes bröst.I denna lilla kokong var allting stilla och skyddat. Stadens aktivitet, som egentligen fanns bara nÄgra meter frÄn lÀgenheten, tycktes tillhöra en annan vÀld. En annan tid.
Och tanken pÄ mina egna nyfödda barn lÀgger sig som en varm filt om axlarna. Den ömhet, lycka och fullkomlig berusning pÄ livet gÄr inte att beskriva. Det Àr som att det som förut var inuti, istÀllet finns utanpÄ. Man har insett att denna lilla livsgÄva Àr mer vÀrd Àn ens eget liv, vilket gör en skör, blottad, livrÀdd, totalt nÀrvarande och överlycklig. Den stÀmningen gick att ta pÄ i rummet, sÄ tydligt att jag hade kunnat fÄnga lite med handen och stoppat i fickan.
Tanken pÄ mina egna barn i sitt nuvarande tillstÄnd kÀnns ocksÄ som en fullkomlig, nÀstan komisk, kontrast. Mina barn, dÀrav som alla Àr under fyra Är, vet redan sÄ oÀndligt mycket om livet. De har redan upplevt sÄ mycket. De vill sÄ mycket. De trÀnar pÄ sociala regler, dÀnga till nÄgon med en spade, brÄka om samma leksak, leka, hitta sina skor, kramas och Àta med sked. Att vi föds sÄ smÄ och stillsamma Àr ett brilliant upplÀgg. För tillsammans med detta lilla liv sÄ vÀxer förÀldrarna. I början Àr de smÄ och brÀckliga. Om ett Är Àr de robusta och aktiva. Precis i samma takt som deras barn gÄr frÄn en inomhusdocka till en pojke med smutsmustasch och munnen full av nyplockat grus. Hos de nyblivna förÀldrarna som jag trÀffade idag, sÄ Àr pojkens smutsmustasch oÀndlig avslÀgset. Men nÀr barnet plötsligt fyllt ett Är - sÄ tycks ingen tid ha passerat. Och dÄ kan jag bara ana hur svindlande det kÀnns nÀr mina barn fyller arton.