”Den”, säger Henry med en ivrig röst. ”den” upprepar han, med en aning mer lidande röst. Han pekar upp mot bänken i köket så att det lilla pekfingret nästan glöder.”Vad är det du vill ha, Henry?” undrar jag och tittar på bänken med en suck. Där står havrefrasburken, en ficklampa, en teckning, ett par böcker, en vattenflaska, en tidning, en plasttraktor, min mobiltelefon och en påse med bröd.
Den kan vara vilkensomhelst av dessa ting. Jag tittar på hans lilla bekymrade ansikte och försöker följa hans blick och febrilt förstå vad den måhända betyder den här stunden.
”DEN”, säger han igen och nu tittar han på mig med den ihopskrynklade hundvalpsminen. Och så igen. ”Mamma, den, mamma, DEN, DEEN!” Nu steppar man med benen som vore det en trumvirvel. Frustrationen når sin kulmen över mammas hopplösa oförståelse och han ger ifrån sig sitt illvrål, som inleds med ett ”den” i falsett snabbt följt av ”IIIIIHHHHHHH”, där han dramatiskt hoppar på stället. Han tar mig i fingret och drar i det så att det nästan lossnar brosk i mina leder och fortsätter sitt mantra: ”DEN, DEN, DEN, DEN!” Jag tar en djup och koncentrerad suck och försöker hålla tillbaka min egen frustration, då jag själv vill illvråla och själv hoppa trumpinnshopp. Och börjar ceremonin.”Är det den, Henry” säger jag och pekar på plasttraktorn. Ett litet hopp tänds i hans blick, men sedan skakar han beslutsamt på huvudet. ”Är du sugen på havrefras?”. Huvudskakning. ”Bröd?” ”Vattenflaskan?” Efter ytterligare huvudskakningar till så anar att det handlar om något tekniskt. Ficklampa eller mobiltelefon. Saker med knappar på. Underbara, tekniska, pillvänliga saker. Om det är mobiltelefonen kommer vi gå en säker konflikt till mötes. Jag djupandas igen och hoppas på ficklampan. ”Vill du ha ficklampan?” Som genom en vårvind sveptes alla Henrys bekymmersrynkor bort från hans vackra lilla ansikte och han nickar med strålande blick. Okej. Jag gör ett snabbt övervägande. Det är egentligen Leonards ficklampa. Men egentligen finns det inget som hindrar att han får leka med den och det skulle bespara mig en medelstor konflikt för tillfället. Och det är värt en del. Rätt mycket. Faktiskt jättemycket. ”Okej, Henry, du får låna den.” Med lycksalig min tar han emot den och börjar genast febrilt trycka av och på den. Av, på, av, på, av, på, av, på, av, på.Då kommer nästa guldgryn. ”Den”, säger Signe med lidande röst. Hon ser att Henry har den där roliga lysande grunkan. ”DEN!” säger hon bestämt. Febrilt letar jag fram en till ficklampa. Det finns inget att diskutera. Har den ena fått något, så är det bara att leverera lika till den andra. Att leva i en illusion om att de ska acceptera något annat leder bara till fler gråa hår. Och hörselskador. Men Signe är nöjd med sin ficklampa i bara två och en halv minut. Sedan börjar hon också peka mot bänken. ”Maaammma, den!” ropar hon på mig. ”Jamen du har ju fått ficklampan, Signe”. Hon tittar på mig med sin truligaste min och skakar sedan på huvudet. Nu är det inte ficklampan hon vill ha. Och så upprepas hela scenariot som jag just genomlevde med käraste tvillingbrodern. Med en väsentlig skillnad. När vi gått igenom varje pinal på bänken, så fick jag fortfarande huvudskakningar. Och nu började hon närma sig sina mer desperata ”den”:ar. Så jag fortsatte. Var det något på väggen? I skåpet ovanför? På kylskåpet. I lådorna? Och där var Signes uthållighet nådd.”DEEEEN!” framkastar hon med en dramatik som skulle plats i en Ingmar Bergman-pjäs. Vips ligger hon raklång på golvet med huvudet gömt i händerna och skriker för allt vad hennes lungor är värda. Endast för att göra korta pauser, titta upp med rödsprängd blick och fortsätta sitt pekande och sedan snyfta: ”Deeeheeheeeeeennnnn”. Och hur mamma ligger och vrider sig i frustration behöver vi inte beskriva just lika ingående. Och så går det till under sämre stunden på dagen. Då den ordlösa retoriken driver mig till vansinne. Att ordlösa fraser fungerar som kommunikation. Ja, det är sant. Att de kan göra sig förstådda i de mest varierande situationer. Ja, det är sant. Att även detta med kroppsspråk och varierande innebörder av samma ord kan räcka långt, det är också sant. Men ... det räcker inte alltid ända fram. Och ... det kan bli väldigt tröttsamt för den idiotförklarade mamman. Så, den ordlösa Signe -och Henry-retoriken i all ära ... Vore det inte förbenat praktiskt om de pratade med hederliga ord.
Som man förstod.