- Har ni klarat er från magsjuka i vinter? frågade en vän på ett 2-årskalas i helgen.
- Ehh ... jag vet inte om jag kan svara på den frågan. Men rent hypotetiskt ... så skulle man kunna anta att vi har det.Hon skrattade och tittade klurigt på mig.
- Har du blivit skrockfull?
Ja, skrockfull. Du skulle bara veta. Det är bara förnamnet! Kan man kan bli annat, när det känns som att vardagen är ett minfält av potentiella kriser? Och när man gång på gång fått krisen kastad i ansiktet på en, just när man uttalat orden:
"Ikväll somnade det ju bra ...!" För att två och en halv minut senare höra: "IIIIIAAAAHHHH MAMMMMA!!" från sovrummet, tätt efterföljt av tvillingsyskonet.
Eller:
"Oj, vad fint de leker!" För att två och en halv minut senare uppleva veckans brutalaste syskongräl med tillhyggen och morrningar.
Eller:
En moder som bloggar med alias MammaMind skriver ett inlägg om "sinnesro" och uteblivna vansinnesattacker, bara för att två och en halv dag senare finna sig själv ligga och gråta och hamra i madrassen i sovrummet som en skvatt tokig människa.
Ja, jag och min man har blivit alldeles oerhört skrockfulla. Men man behöver inte gnugga geniknölarna särskilt hårt för att förstå varför. För när man provat alla strategier i boken och ändå inte lyckats få kontroll på vardagen, så greppar man det sista lilla halmstrået. Skrock. (Min egen definition): En falsk känsla av kontroll och gardering för den lilla trötta småbarnsföräldern.
Om vi backar bandet till ett par minuter före "hamra i madrassen"-incidenten, så föregicks den av någonting som jag skulle vilja benämna som "the morning from hell".
Henry och Signe är fortfarande stabila pratvägrare, men har ett utmejslat favorituttryck som är: "eja" vilket betyder; "och jag". Detta kan jag oavkortat härleda till barnpsykologi och den urtypiska "jag kan själv"-fasen. Fast det verkar ju så mesigt att bara köra en singelvariant. Neeej, istället kör vi med den DUBBLA "jag-kan-själv"-perioden, efter som vi (om någon UNDGÅTT att uppfatta det) har TVÅ tvååringar.
Morgonen var alltså späckad med gnällande, skrikande, gråtande och morrande "eja":or. "- Eja, eja, eja, eja, EJA! hela morgonen
Jag stod på vår minsta toalett och försökte dra på mig deodorant och i bästa fall lite mascara och hade en gråtande "eja" som drog mig i benen och vill låna mascaran, en upptågslysten "eja" påväg att ta sig en dusch i handfatet för att tvätta sig lika som mamma (fast med kläderna på) och därpå en självömkande 4½-åring som skriker hysteriskt om att inte vilja vara ENSAM när han klär på sig.
Någonstans däromkring gick det snett i huvudet och vips fann jag mig själv hamra madrassen i dubbelsängen.
Och det var då det slog mig: Man borde få psykisk träning för detta. Militärer och poliser får säkert träna på psykiskt pressade situationer på sina utbildningar. Det närmaste utbildning jag fick som blivande förälder var MVC:s föräldrakurs, och då pratade vi om smärtlindring och amningsinlägg. Vilken nytta har jag av det mitt bland alla mina vrålande "eja":s?
Man borde få avdragsgill psykologisk träning inför att bli förälder! Och om man har fler än ett barn under tre år så borde det vara en obligatorisk, gratis kurs. För den mentala hälsans skull. För skilsmässostatistikens skull. För samhällets skull. För barnens skull. För allas vinnings skull! Men nej. Det svåraste uppdraget i livet ska man klara utan mental träning. Och dessutom med dålig sömn, kass fysisk form och ensidig kost som extra krydda.
Men jag älskar mina små "eja":s oändligt, oerhört och innerligt mycket, än hur ettriga de är. Men vissa dagar går allt ändå käpprätt ÅT SKOGEN.
Och eftersom man de dagarna inte kan komma på en enda klyftig tanke. Och då ... ja, vad gör man?
Man tar i trä. Och håller truten när barnen äntligen somnat sött i sina sängar.
