Att förstå sig på livet. Hur är det egentligen tänkt att man ska göra det?Visst är det intressant att man börjar sin bana som mänsklig varelse med att tro att man vet ALLT. Idag höll Leonard på att skriva bokstäver på sin griffeltavla. Med djup koncentration plitade han dit något som kunde liknas vid bokstäver och under tiden deklarerade han för mig:
- Nu ska du få se! Om du tjoj att jag inte kan göja de svåja gjejena så haj du fel, mamma!
Killen som just lärt sig skriva sitt namn ser sig själv som oövervinnelig! Sån härlig inställning. Att man ska lyckas bäst med allt man gör. Sedan går det bara utför. Ju äldre vi blir, desto mer förstår vi att vi inte kan. Och inte vet. Och aldrig kommer lyckas med. Ganska deprimerande, om man ser det så. Och samtidigt, ganska fint.För.Egentligen är den största kunskapen den om att inse att vi inte vet.Att vi helst enkelt måste ställa oss ödmjuka inför livet och vara beredda på att vi inte förstår. Eller att någon annan vet och vi har fullständigt fel.
Och när man har den insikten, så har man möjlighet att på allvar vara en riktigt bra medmänniska. En trovärdig människa. En kompetent och flexibel medarbetare. En ödmjuk och nyanserad förälder.
Allt detta. Tack vare insikten om att man kanske inte förstår allt, kan allt, lyckas med allt. För då är man också öppen för nya insikter.Andras värderingar. Att inte i envis tjurskallighet slösa energi på att ha rätt i alla strider, utan istället använda den energin åt att hitta den lösningen som är bäst.Att kosta på sig att koncentrera sig på det som är VIKTIGT, istället för att försöka VARA viktigt.
Jag såg en intervju med Petra Mede idag. Hon sa att komiker i början ofta mest pratade om sig själva. Men att de sedan gick över till att prata om det som man tycker är viktig.
I början, när vi är barn och yngre vuxna så är vi så inriktade på att till fullo försäkra oss om vi duger som människor. Att vi är viktiga, unika, underbara och enastående.
Vissa av oss får inte den bekräftelsen och då fortsätter vi söka efter den. Vissa söker nästan hela livet. Men de flesta blir tillslut mer eller mindre mätta på sin egen bekräftelse (nåja, små doser nu och då behöver vi nog allesammans, oavsett ålder) och kan därför börja röra oss vidare.Börja ägna oss åt annat. Åt att lyfta fram andra personer. Att få barn är en stort och härligt portion av denna "icke-ego-centrering". Och härliga tider, vad skönt det är att slippa ha sig själv i centrum! Och så inser vi också att vi inte kan allt (fastän ens barn tror det).
Jag fyller 35 år om knappt fyra månader. Jag tror jag går igenom någon form av mild "mitt-i-livet-process". Jag vänder och vrider på min tillvaro. Försöker förstå om jag är nöjd med allt som det är, eller om jag hellre önskat något annat.
Och det jag alltid kommer tillbaka till är barnen och familjen. Man hade ju aldrig önskat sig ett annat liv, för familjen betyder ju allt. Därför måste ju allt vara precis som det är. Även när det är ett elände. Eftersom det liksom ingår i överenskommelsen.
Men sen, lyckokänslorna då? Hur känner jag igen lyckan när den kommer? Vore toppen om det fanns en display att titta på, som kunde sufflera: "Obs, Helena, det du nu känner är lycka". För det är så lätt att bli hemmablind.
Ja, och min "mitt-i-livet-process" får mig ju också att inse just det som jag inledde med. Att förstå sig på livet. Hur är det egentligen tänkt att man ska göra det?
Det går inte. Det är just det som är grejen. Det är den största kunskapen.