Det här inlägget handlar om närvaro. Jag har jobbat ovanligt mycket de senaste veckorna. Inte likt mig. Inte likt mig alls. Jag är en riktig hemmagosare. Det har jag alltid varit. Som barn ogillade jag kollo och läger. Jag trivdes bäst hemma under kastanjeträdet med en bra bok.En liten Ferdinand är jag. Jag uppskattar mitt hem, om än ett oändligt operfekt sådant, men ändå mitt hem.Min plats på jorden. Med mina människor kring mig. Det har den rätta lukten, den rätta känslan, med det rätta lugnet.
Även när det är fullt ös, medvetslös. Så trots att både Signe och Henry kommer dragandes med varsin köksstol, långsamt hasande mot spisen från varsitt håll. Som att titta på en frontalkrock i slowmotion."Nej jag ska hjälpa mamma!" "NEJ JAAG SKA HJÄLPA MAMMA!" Signes morrande skrik. Henrys buhu-gråt. Gråtande och arga kroppar slängda raklånga över köksgolvet. Trots detta, så hittar jag balansen igen ganska snabbt när jag är hemma. Sådär enkelt, som gamla jeans som är anpassade till min kropp, inte att min kropp som måste anpassa sig till jeansen.
Jag har haft på två jobb en period. Det ena jobbet som vanligt. Det andra jobbet på varje ledig stund däremellan. Jag har rest runt och iväg. Åkt bil och flyg. Bott på hotell.
När jag säger det till andra så känns det lite "flashigt" , lite viktigt liksom. Jag har träffat folk, blivit bjuden på mat, åkt vidare. Men hotellrummet luktar fel. Än hur rena handdukarna är, så är det ändå fel. Främmande ljud bakom väggen. Långt från de människor som är mina.När jag kom hem sent igår sov barnen som änglar utsträckta i sina sängar. I morse så sa Fredrik till barnen: "Har ni sett vem som är här?" Signe och Henry tittade sig oförstående omkring.
De tittade förbi mig, ut genom fönstret och runt i rummet.
"Neeej," sa de.
Inte förrän jag påpekade att det var jag som var där, så började de skutta och välkomna mig. Det faktum att de först inte reagerade handlar ju helt enkelt om att det var för självklart. Klart mamma är hemma. Även fast jag inte varit det så mycket de senaste veckorna, så är känslan i grunden ändå solid, varm och stabil som en solvarm klippa. De tar mig förgivet - och det gör de fullständigt rätt i! Att veta att mamma är närvarande, hemma med dem, det är flashigare än alla jobb och coola ställen på hela jordklotet.
Att få vara närvarande med dem, är den största resan.
