Det oresonliga livet

Det här är ett terapi-inlägg. Mitt inre svämmar över och huvudet sprängs, om jag inte får skriva. Så läs om du vill. Eller låt bli. Men jag börjar medt rotset. Trotsarnas stortrumma har börjat dåna. Som när Sumo slog i gångången på Fångarna på fortet: DONGDONGDONG! Den ultimata trotskombinationen har anlänt! DONGDONGDONG! Vi huserar alltså två 3-åringar och en som går stadigt mot 6 år. Visst känns det bekant i munnen att säga 3-årstrots och 6-årstrots? Jaaa, det är för att det finns en anledning till detta! Tada!


OCH. Sedan finns det något som brukar kallas "syskonbråk". Som jag mer skulle vilja kalla för syskon krigstillstånd. Där det maximerade gallskriket utgör standard-ljudnivån i huset. Henry får så mycket skrikutbrott att han är ständigt hes.Jag skriver inte det här för framhäva våra barn som osedvanligt svåra. Nix. Helt normala barn. Gör allt enligt boken, som de skulle skrivit "Trotsboken" med sina egna knubbiga små händer.


Men det finns två andra faktorer som är mer ovanliga.Som spetsar till det hela.


Det ena är dubblettskapet. Det finns ju en anledning till varför man oftast får barn EN åt gången. Det är för att det är MER PRAKTISKT! Då betar man liksom av deras allra mest inbilska faser vid lite olika tidpunkter.


Men två simultana 3-åringar, som dessutom retar gallfeber på varandra med sina olikheter. Låt oss helt enkelt säga: Inte praktiskt. Det var det ena. Det andra, är skicket på föräldrarna. När måendet inte är på plats. När min make inte orkar riktigt vara den pappa han egentligen är. När orken rinner bort och tålamodets mantel trasas sönder. Och jag bara är den lilla människa som jag är. Hur hanterar man då de dubbla 3-åringarna och den känsloambivalente 5,5 åringen. Hur?


Som jag satt på en liten trehjuling som ska dra en hel husvagn. Utmaningen verkar överstiga min förmåga, gång efter gång. Varje kväll man klarat så skulle man vara värd ett


"life-achivement-award", men istället för ett glänsande pris står istället nästa dag på vänt. Bara några timmar bort, då allting börjar om igen. Förlåt, mina kära vänner. Jag vill inte framstå som pessimistisk eller självömkande. Men det är så jag känner, så vad annars kan jag skriva? Att barnen och familjen är värda varje droppe blod, svett och tårar? Ja, tveklöst.

Att jag ändå önskar jag kunde ta en gammal filt, dra över huvudet och gömma mig. Ja, tveklöst. Att jag ändå kommer stiga upp imorgon, göra det som ska göras, för att jag älskar min familj bortom rim och reson? Ja.


Ja, precis så! Det är helt bortom rim och reson.Inget är logiskt, enkelt eller förståeligt. Varken hur det kan vara så jobbigt, hur man ska klara det och samtidigt hur mycket man älskar. Inget är enligt rim och reson.


Det bara är. Det oresonliga livet.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla