Det som kallas jobb

Uppdaterat: 1 juli 2020

Jag vaknar. Kliver upp.


Och försöker smyga på toa, när barnen hör knarret i golvet. "MAMMA!"

Skit, jag måste kissa,tänker jag sömndrucken och kissnödig att jag knappt kan stå rakt. "MAMMA!" morrar de ännu högre. Jag har inget val. Jag sätter mig på toan med arga nyvakna barn gormande från sina sängar. För en minut sedan sov jag och redan är jag stressad.Och så börjar det. 


Sedan fortsätter det.Det här är vår morgon.


Försöker skaka liv i Leonard och tar en dusch. Jag klär på sig själv, Fredrik klär på barn. Jag packar min och allas barns väskor.


Är galonisarna blöta, var är vantarna - har vi skickat med någon frukt? Är det idag det är gympa, vem ska hämta - var är vab-pappret? Mitt hår ser stripigt ut och ansiktet grått. Ögonen som två skrynkliga springor. Bäst att sätta på sig lite mer mascara. Nehej, det hjälpte inte, men det får duga.


Bolibompa flimrar ivrigt i TV-rummet och 6-åringen som inte hunnit från toan bryter sönder och samman:"Haj ni jedan böjat titta?!" 


Signaturen med "Pim och Pom" trallar på medan jag hafsar ihop mackor och frukt till jobb och skola.


Henry sätter sig på sin Bobby-car och dundrar in framför TV:n med en utstuderad sladd och sätter sig (med sin enorma kalufs) två decimeter från TV:n.


Klagorop hörs från bror och syster som inte längre kan se Pim och Pom. Det hörs spring, dunk och ett argt "AJ", innan det utbryter skrik och gråt. Det frågas om äpplen, om vi är lediga och när det är lördag.


Det klagas om ditten och retas om datten. Då kommer katten och finner att det är tomt i skålen. Då ser jag hur skrynklig min tröja är, men det får duga, för nu börjar Sam Sam.


Jag äter fil, häller upp lite mat åt katten och hör att Dinosaurietåget ska börja. När dinosaurierna börjat sjunga då ökar jag takten. Tandborstar hämtas, tänder gnuggas och tandkräm spottas i muggar. Fleecetröjor sätts på, jackor knäpps och mössor sätts på trulsiga frisyrer.


Allt påklädnad klar och när Tåget kört in i tunneln så stängs TV:n av. Henry säger att han vill stänga av, Signe kastar sig besviket på golvet. Jag föser dem vänligt (ibland) och bestämt (alltid) ut i hallen i riktning mot skorna. Det är vantar som försvunnit och leksaker som lockar. Någon retas. En annan blir förnärmad. En tredje gör Kung Fu-sparkar.


Jag påminner Leonard om att sätta på sig stövlarna. Åtta gånger. Den nionde tar jag honom i handen och ställer honom framför stövlarna och pekar på dem.


Då börjar Signe och Henry knuffas vid dörren. Någon ramlar och någon annan skrattar. En tredje skriker "Han puttade mej!" Vi snubblar ut ur huset, Signe skriker att hon måste ta med sig Fifi Blomsterfröet. Motvilliga katter kastas ut.

Det tävlas till bilen. Någon ramlar.

Någon annan skrattar. En tredje kvider. Jag öppnar bildörren och Henry skriker för han ville öppna själv. Då börjar han brottas med Leonard och Signe snackar med Fifi. Det spänns på bälten och det ropas att de vill lyssna på Bamse. En annan vrålar att om vi sätter på Bamse så dör han.


Vi rullar iväg med bilen och jag undrar om jag dragit ur plattången och släckt alla lampor. Medan detta gnager i mig så är morgonens första fas över. Klockan är bara 07.23 och det känns som att jag redan gjort ett halvt dagsverke.


Men än är det långt kvar tills jag sitter på mitt lugna kontor. Då jag, fastän min själ redan är trött, ska börja min dag. På det som kallas för jobb.


3 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla