Dilemmat med trelingar

Vi behöver inte alltid lyckas med allt vi gör, bara vi överlever.


När jag var gravid med Signe och Henry bryddes jag av människors motstridiga upplevelserna av att ha tvillingar. Vissa målade upp en värld av kaos, en strid för överlevnad. Andra en trivsam tillvaro och frustrerade över att man som tvillingförälder får stå ut med pessimistiska tråkmostrar om hur svårt det är.

En sak kan vi fastställa om tvillingar. De är två. Som kommer samtidigt. Att ha två barn är mycket jobb och ofantligt mycket omställning, men är man två föräldrar så tror jag ibland att det inte ens upplevs som ett dilemma.


Låt mig presentera dilemmat med trelingar. "Trelingar" är ett egenmyntat uttryck och betyder att man får tvillingar som andra och tredje barn och har ett äldre syskon som vid födseln av tvillingarna är under 3-4 år. Då har man tre småbarn, samtidigt. Man har då inte bara tvillingar, man har inte trillingar - men näst intill. Trelingar.

Leonard var 2½ år när Signe och Henry föddes. En mycket kompetent sådan, tyckte vi. Att han regredierade och ville bli behandlad som en bebis stup i ett, det var vi förberedda på. Vi såg det också som en fördel att inte vara förstagångsföräldrar. Vi var optimistiska och förberedda.


Men verkligheten kom som ett hänsynslöst slag i magen. Vi höll på att gå under. Det finns en enkel matiematiskt förklaring. Vi är i ständigt numerärt underläge. Boxplay. Så ÄN HUR HÅRT MAN JOBBAR - så hinner man inte. Småbarn behöver nästan ständigt 100 % uppmärksamhet av åtminstone en förälder. Så hos familjer med trelingar så behövs 300% föräldrar. Alltså fattas 100%. Ständigt.

För storsyskonet behöver er meeeer än innan. Och ju mer de små behöver, ju meeeeer behöver storasyskonet. Också en grym matematik.


Det är inte svårt att räcka till när man har trelingar. Det är omöjligt. Stressen att aldrig räcka till, nöter som ett svidande skavsår på hjärtat. Det är som att trampa vatten i ett stormigt hav. När man når ytan kommer en våg och man får en kallsup. Man tror att man ska gå under, men det gör man inte. Men det är obehagligt att befinna sig så nära sin yttersta gräns. Och det enda man kan göra är att fortsätta trampa vatten. Trampa, trampa, trampa.


Vi behöver inte alltid lyckas med allt vi gör, bara vi överlever. Att överleva, är att lyckas. För medan vi överlever så växer våra barn, de frodas, utvecklas och mår bra. Det enda man inte får glömma medan man trampar vatten är att ändå älska sina barn. Le mot dem. Möta deras blickar och prata med dem. Och så mat och rena blöjor, fast man under tiden är förblindad av stormen. Kan inte se framtiden. Kastas omkull och får nya kallsupar. Gruvar sig inför varje ny dag, men så håller man på, tills stormen är över.


Och när stormen lagt sig så tittar solen fram. När de blivit lite större så är man en fantastisk familj som kanske uppskattar varandra lite mer än andra. Precis på samma sätt som att allt blir lite vackrare efter regn.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla