Den kommer från underjorden. Som en ett sug från ett djupt hål. Där nere finns det Tunga Mörkret. En drake med rödglödande ögon. Han bor därnere i sin grotta, slumrar ibland. Då får man tassa förbi för att inte väcka honom. Då lämnar han mig ifred en liten stund. Låter mig leva en stund som att allting vore som vanligt. Som att jag hade den energin som tilldelades mig den dag jag föddes. Den energin som skulle ha vandrat vid min sida idag, 38 år ung, trebarnsmamma. Massor kvar att ge. Så många drömmar och idéer i sitt huvud att det ibland känns som att jag ska sprängas.
Men så vaknar den till liv. Draken. Det blixtrar ur ögonen. Slukande eld, som med brutal styrka och precision träffar mig. Den tar ingen hänsyn. Ingen hänsyn alls till att jag har tre guldlocksbarn som behöver min närvaro, min kraft, min omsorg. Den tar ingen hänsyn till mina drömmar, mina tankar, min vilja. Den tar ingen hänsyn till att jag har ett arbete att sköta, en ekonomi att hålla flytande, plikter att fullfölja som mamma, som samhällsmedborgare. Som människa.
Draken, med de rödglödande ögonen, tar aldrig hänsyn. Han är hänsynslös. När han ser mig, vill han sluka mig. Oavsett om jag är på arbetet, med mina barn eller mitt i ett viktigt samtal. Han fyller sina näsborrar med eld och låter de virvla ut ur hans mörka väsen. Hans uppgift är att dra ner mig. Tillbaka ner i det Tunga Mörkret. Ner, ner, ner. Jag faller ner i hålet. Jag slår huvudet i de vassa väggarna på grottan, jag river mig, får blåmärken och blöder. Nere på botten ligger jag sedan en lång stund. Svedd av eld, blåslagen av fallet. Fallet ner i tröttheten.
Jag har utmattningssyndrom. Det är en sjukdom. En hänsynslös sjukdom. Som en grym och elak drake, som vill förinta och utplåna. En sjukdom, som så fånigt, drabbar de som vägrar ge upp. De som vill vara starka, de som vill kämpa för andras skull, som vill räcka till. Skapa en bra värld, visa kärlek, omsorg och välvilja. De som vill ge sitt yttersta på arbetet, som vill vara en god kollega. Inte svika.
Det drabbar dem som gör detta. Som gör detta även fast förutsättningarna egentligen inte finns, för att det inte finns utrymme för återhämtning. Inte finns plats för vila i den mängd som matchar all den vilja som denna människa har. Man vill så mycket att det tar slut. Sjukdomen drabbar dem som vägrar ge upp fastän omständigheterna är svåra. Men istället för belöning för ens kamp, får man Utmattningen som en smocka i ansiktet. Manvilltills man nästan förintas. Av lågorna från drakens eld.
Det som återstår är en värld av trötthet. Som så många gånger missförstås av de som finns runtomkring. För alla människor är ju trötta. Såklart vi är trötta! Vi lever i en värld som går i ett tempo som får Formel 1 att komma på skam. Men det är skillnad på att vara trött och på att vara Trött. Att vara trött för att vår värld är tuff och livet kräver mycket. Och vara Trött så att marken under dig krackelerar och du faller ner i ett svart håll och konsumeras av en eldsprutande drake.
Jag verkar glad och vanlig. Vad är det som hindrar mig? Alla vet hur det är. Man vilar och sedan är man inte trött längre.Så ibland skäms jag. När jag säger att jag är trött.Draken blänger stingsligt på mig, ger mig en dust av förintande eld. Men det är det ingen som ser.
"Ingen tackar en för att man jobbar ihjäl sig", har mina föräldrar sagt till mig ibland. Uppenbarligen har jag inte lyssnat.
Nu vill jag bara ta fram mitt glänsande svärd och dräpa den usla draken. Men fortfarande har jag mycket kvar i min långa kamp. Än så länge har jag bara fått in några svidande hugg mot drakens hals. Men han är lika envis som jag och arbetar fortfarande i full styrka.
Men snart så. Någon gång. Så ska draken dö.
