Idag var en så där dag, som liksom inrymde flera dagar. Varierande händelser och skiftande väderlekar har delat in dagen. Fått den att stretcha ut, bytt form, känsla och innehåll. Så inrymdes fler dagar i en.
För en solig morgon åkte jag in till stan och träffade en snäll människa som hette Christer. Det var första gången vi träffades. Hans uppgift är att hjälpa mig att tänka, sortera och förstå. Mig själv och mitt liv. Jag klev innanför dörren med ett fång stångande och ihoptrasslade tankar. Jag klev ut genom dörren liksom tillfälligt ihoplappad (som akutläkare som häftar ihop sår för att stoppa blödningar) och med en tydlig plan. Jag darrade av lättnad. Som att Christer, på en timme, lyckades räta ut tankar som varit ihoptrasslade i fem år. I alla fall tillräckligt för att ge mig en riktning. En plan. En fortsättning som leder framåt. Istället för den jag haft hittills, gått runt i cirklar.
Sedan hämtade jag diverse barn, blev utfodrad lunch i mitt barndomskök. Och hämtade mitt äldsta barn i skolan och fick sitta en stund på en samling och höra diverse spännande historier av sjuåringar. Temat var skadade lemmar. Ivern var enorm. Sedan tog jag med mig den vackraste sjuåringen av alla och återvände till mitt barndoms hem. Där det senare vankades Valborgsfirande. Fast som vi i min familj kort och gott alltid har kallat för Sista april.
Så somnade jag. I mitt gamla flickrum. Nästintill förlamad av lättnad. Tung av bekräftade tankar och känslor. Vaknade en stund senare, från ett land långt borta. Som vore det en annan dag.
Min bror hämtades från tåget med två av sina döttrar. Grannar får barndomen dök upp och regnet kom. Det tändes brasa, fälldes upp paraplyn och fikades bullar. Det pratades om vad stora barnen blivit och hur det var när vi var små. Upptåg, indiantält och katten Cissi. Grannbarnen som snart alla blivit 40-åringar. Som har egna barn. Som också börjar bli stora. Kaffet dracks upp och regnet blev snö.
Det var flera dagar sedan den soliga morgonen hos Christer. Flera dagar sedan imorse. År och dagar som vid en tillbakablick bara tyckts ha varit endast en kort stund. Tiden strechas ut och trycks ihop. Det påstås alltid vara 24 timmar per dygn, men tiden verkar ändå göra precis som den vill med oss människor.
Och så fortsätter livet. Nu kanske också med en plan. Som jag innerligt hoppas. Ska leda framåt.
