En skitdag

Så kom det sig att det här var en skitdag. Att min själ är en aning i gungning, kroppen i obalans. Att vara en mamma dessa dagar är som att spotta i motvind. Det är ett elände. Ett äckligt elände. 


Ändå tyckte jag att det var en passande dag att låta valfri 3,5-åring att prova en blöjfri dag idag. Jag hade ledig onsdag och storebror var på förskoleklass. Så, ett försök var väl på plats. Krullkillen nappade absolut inte på förslaget. Men krullkillens syster tyckte att det lät som en toppenidé. 


Mamman, som känner att omvärldens blickar förväntar sig att 3,5-åringar borde bli rumsrena, kände sig nöjd med överenskommelsen med dottern.  


Så alltså. Jag påminde henne med jämna mellanrum, dottern gick och kissade och allt löpte på bra. Själens gungning fick mamman att känna av sina skavsår inombords varje gång brodern gnällde och systern skrek. Men förmiddagen gick sin gilla gång, trots svidande känsla i min stressade själ. Så var det dags att hämta storebror. Tiden för hämtningen är viktigt, för han har med en 6-årings noggrannhet noga reda på att han ska hämtas precis när skolan är slut och varje minut därefter är en minut av besvikelse. 


Jag satt på toaletten för att därefter direkt klä på brodern och systern sina ytterkläder och åka. Det var i sin ordning och själens gungning höll sig i schack. Tills. 


"Signe baaajjsssaj!" Jag hör broderns genomträngande röst där jag satt på toaletten. I en svepande rörelse avslutar jag mitt toabesök och försöker med älgsteg kliva mot dörren för att kanske hindra den olycka min själ inte orkar hantera. Men eftersom vår toalett alltid ska vara belamrad med pallar och andra barntillhörigheter, så fastnar min fot så jag snubblar och kliver rakt på toalettsitsen som den bajsande systern snabbt ska hivas upp på. 


Men det finns ingen tid att förlora. Signe kommer vankande med tom blick. Hon hivas upp på trasig toalettsits och jag knäpper upp hennes byxor med en sådan hast och med en slags enveten tanke om att situationen fortfarande går att rädda. Bara det gjordes fort nog. Då jag såg endast en antydan till olycka trodde jag att operationen faktiskt gått min väg. 


Flickan var på plats på toaletten, brodern stod bredvid och gastade hejande tillrop och jag höll nästan på att andas ut. Tills jag hörde vad broderns tillrop innehöll för ord. "... Och bajset äjjj däj!"


Detta var den stunden jag insåg - att det jag nyss inte lagt märke till - var den bruna hög som låg. Bredvid toaletten. Som tydligen fallit ur trosorna när jag i vild frenesi dragit av dem och trott att situationen varit räddad. Istället ligger katastrofen rakt framför mig. Totalt oräddad.


Och ingen vet om jag eller Signe vidrört denna bruna katastrof, om var olika fragment kunde befinna sig. Kanske på min tröja när jag lyfte upp henne, kanske på mina tofflor, kanske på brorsans mjukisgiraff som glömts på toalettgolvet? Innan spektaklet var över kände jag hur förtretens tårar trängde upp i mina ögon. Och trötthetens. Och ilskans. Och den svidande själens tårar.


Jag lyfter stilla av Signe från toan, när jag ändå insett att allting ändå liksom var över. Hon tittade på mig med klotrunda ögon och sa med sin tysta lilla skrovliga röst."Jag vill ha blöja."Alla mitt försäkrande om att detta inte var hennes fel, föll platt till marken. Jag hörde hur icke-övertygande jag lät. Och vilken sorglig liten mamma jag var.


Så ja. tack vare mitt grandiosa och stilfulla sätt att klara situationen. Så kommer väl Signe och Henry ha blöja tills de fyller 15 år. Dessutom kom vi försent till förskoleklass. Leonards haka hängde tungt av besvikelse.Och så kom det sig, att detta var en skitdag.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla