Som en stjärnhimmel. Till synes oändliga prickar, lyser klara från bakgrunden. Men det är det inte en djupsvart himmel som utgör dess fond, utan skärvita barnkroppar. Och stjärnorna är inte gnistrande vita, utan lysande röda. Och till synes oändliga.
Vattkopporna har kommit till vår lilla stuga, denna adventstid. Tre prickiga barn har vi. Den första natten med denna berömda barnsjukdom var som ett moderskepp till alla kaotiska nätter. Fick andra sjuknätter framstå som alldagliga.
Kvällen innan hade min hedervärda svärfar hjälpt oss att flytta garderober in i vårt nätta sovrum. Och därav hade saker flyttats på och dammsugare, pallar, väskor, kläder och galgar provisoriskt spridits ut i sovrummet och barnens rum.
Vi hann somna gott och intet ont anande när sedan Leonards illtjut skar genom tystnaden vid halv två-tiden. Fumlande slog jag i tår och snubblande fram över hinderbanan som rådde i vårt sovrum. Många fula ord ringde i mina öron, men jag var för trött för att skrika ut dem.
Efter ett par tre sömngångs-vändor till Leonards rum fick han lägga sig i vår säng. Och sedan var det Henry tur. Illtjut. Han fick bäddas ner i sin sulky, för annars förvandlas han till en mänsklig tornado i vår säng. Men att det var en hinderbana i beckmörkret i vägen för sulkyn gjorde inte saken ... hur ska jag säga det? Lättare.
Sedan började valsen. De gnällde i snabb tretakt. Både pojkarna höll varandra vakna med sitt stereognäll - tills den ena äntligen nickat till. Då var det dags för den vakna gnällvattkoppspojken och skrika till och väcka den andra. Och för rättvisans skull, tvärsom. Och så höll det på. Med lite variation med gnäll från den sovande pappan när han blev sparkad av en kliande Leonard.
Henry varierade sig också med att tycka att det hela var en rolig lek och kastade sin napp och snutteapa så de flög genom rummet. Det gick ju ändå inte att sova. Ner i kaoset på golvet.
"Klockan är kvart i fyra, Henry, det är inte dags att vakna".
Men han fnittrade och ropade "däääääj" åt den okända platsen där nappen låg.
Jag höll mig för skratt.
Vid fem-snåret började sovrummet ändligen präglas av långa djupa andetag. Slutligen sov alla.
KNACK, KNACK!
Jag flög upp och tittade mig förvirrat omkring. Klockan visade 06.30. Svärfar svepte in i rummet, fullt påklädd med med toppluvan på svaj.
"Jag vill säga hej då. Det har snöat och jag vill komma iväg i tid, " deklararade han på sin breda lapplandsdialekt och syftade på hemresan som är en färd på 70 mil.
Måtte inte barnen vakna - var den enda logiska tanke som min förbryllade hjärna kunde prestera. Vi kramade om varandra och skickade iväg den tappra 74-åringen ut på sin långa färd genom det snötäckta Sverige.
"IIiiiiiiiiiihhhhhhhh", hördes från sovrummet. Henry var vaken.
"Mamma, vaj ska fajfaj? AHHHHHHHH, vad det kliiiiaj!"
Leonard var vaken.
Och för mig började en ny dag. Jag tände adventsstjärnan i köket och tittade ut i den nalkande gryningen. Och oavsett hur magiskt vackert det landskapet snötäckta var. Och än hur stämningsfull adventsstjärnans sken var. Och mysig den sprakande elden i kaminen var.
Så hade den här gnistrande adventsnatten med alla sina lysande stjärnor ... varit en riktig skitnatt.
