Och så har våren passerat år 2012, för att lämna plats åt sommaren. Så har midsommar kommit och gått.Den har trollat oss med sin magi och spelat oss sina vackra melodier. Söta barn blivit fotograferade med sina sommargranna anleten och vi dansade runt stången, såsom aldrig förr.
Små förskrämda och tultande småungar har bytts ut mot större nyfikna danssugna barn. Tiden går och barnen växer ikapp med det frodiga gräset.Idag fick Signe och Henry byta från spjälsängar till juniorsängar. Säkert ovanligt sent om man jämför med andra, eftersom de är modiga 3,5 år gamla. De har sett ut som giganter i sina spjälsängar ett bra tag nu, men de har glatt klättrat i sina sängar på kvällarna och inte vetat om något annat. För när man har dubbletter är det inte alls så tokigt med små mjuka hagar att låta dem hållas i på natten.
Men nu var dagen kommen, timmen slagen. Och när det ikväll var dags att sova sprang Signe och Henry till sängarna, kröp märkvärdigt upp i sina oceanliknande sängar, fnittrade till och somnade stora och stolta.
Igår var en familj med fyra barn på besök. Den minsta var bara några veckor. Den näst minsta 1,5 år. Jag höll den lilla nyfödda på min arm. Han skrek sitt darrskrik och plirade förundrat med sina skogstjärnsdjupa ögon. Sedan räddade jag kattmaten, fjärrkontroller och annan lös möblering från den näst minsta. Den övriga bunten barn lekte så huset gungade.När familjen åkte hem efter en frejdig och livlig eftermiddag, så hände något med huset. Det blev ... kan jag säga det? Lugnt. När vi fem var hemma, våra tre barn, tvillingar, trelingar, våra tre-barn-på-tre-år-barn var hemma - så var det ändå: Lugnt.
Vi ordnade lite lördagsmys och tittade på lite barnprogram, innan sängen kallade. Något har hänt.Tiden har gått. Årstiderna passerat, solen skinit och regnet slagit i backen. Minuterna tickat, månaderna passerat och dagarna flugit. Det är inte alltid särskilt lugnt i vårt hus. Ofta skriks det så att fönsterrutor nästintill krackelerar.Men det leks också.
"Fåj jag leka i din lek?" hörs ganska ofta från ett syskon till ett annat. Och i de bra stunderna så trallar de iväg och åker buss till Afrika med Blixten och Tjuren och alla andra invånare som bor i vårt hus.
Livet är inte statiskt, gamla faser försvinner, nya tar vid. Barnen växer ikapp med gräset och blommar som vackraste pioner och livskraftiga lupiner. Jag andas in deras väldoft, styrka och växtkraft. Och jag gläds över deras blomning.