- Varföj dog han? frågade Leonard förvånat. Vi hade just ätit lunch hos mormor och morfar, lekt med kompisar och lagt Blixtenpussel. Signe och Henry hade sovit middag och sedan knaprat på lite äpple och hunnit leka en stund med tåg och bilar hemma hos mormor och morfar innan det var dags att packa in sig i bilen. Det hade varit en trevlig söndag. En vanlig söndag. I Sverige.I bilen hade radio dundrat på med nyhetssändning och en monoton mansröst hade redovisat dagen händelser i Lybien. " ... där några dödats i konflikten. Polisen använde gummikulor, men då ..." Snabbt slog jag över till Trazan och Banane. Sången om Fantomen utan kläder började dansa ur högtalarna. Men Leonard lät frågan dröja sig kvar och tittade frågande på oss under sin vintermössa. Först blev både jag och Fredrik tysta. Tanken på hela världens alla olösta och brutala konflikter passerade revy i våra respektive hjärnor. Med en liten rysning insåg jag hur snabbt ett litet fragment av allt det onda kan lirka sig förbi vår skyddade värld och ta sig hit till oss. Som en vass pil letade den sig fram in i vår värld. In i vår bil. Och blixtsnabbt träffar den en 4½-årings alerta öron och ovetande sinne. Och med ett tungt hjärta inser jag på samma sekund att det aldrig kommer att gå. Att skydda honom. För resten av hans liv. Han måste få veta. Han kommer att få veta, oavsett. Men hela mitt inre vänder sig i uppror.Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, dunkar det inom mig. Det känns som att man häller gift i en klar källa. Varför måste en oskyldigt sinne mötas av ondskan? Vad ska det vara bra för? - Jo, för att den finns, svarar en bister stämma inom mig. Och det enda vi kan göra, är att rusta våra barn för det. Prata med dem. På deras nivå. Ta det stegvis, låta det växa med deras ålder. Men hittills har vår prins Leonard skyddats helt och hållet. Aldrig funnits någon anledning att prata om Dödandets fruktansvärda existens. Vi har pratat om själva döden. Att människor och djur kan bli gamla eller sjuka, försvinna från oss, sluta andas och leva. Om livlösa flugor, möss som katten fångat, om mammas farmor som inte går att hälsa på, om grannens älskade hund som dog. Men på grund av ett litet fragment från en enda nyhetssändning, idag, söndagen den 27 februari 2011, så tvingades vi att ta det allra första och svåra steget på sanningens nakna och hårda stege. Tvingas att börja försöka förklara det oförklarliga. Oförlåtlig grymhet. Dödandet. Det var min man som började: - Jo, Leonard ... du förstår, i land långt borta så finns det människor som är osams och bråkar jättemycket. Det kallas krig. Och då händer det ibland att de slåss jättehårt och att de har otur och ... dör. - Och i Sverige finns inget krig, flikade jag ängsligt in. Så det behövde du inte vara rädd för. Nej, inte du, men tänk, alla andra barn, i Lybien, i världens alla hörn, muttrade den bistra stämman inom mig igen. - Men vajföj bjåkaj de så mycke då? fortsatte Leonard och såg bekymrad ut. - För att det finns några folk som har jättemycket saker och är jätterika, men de vill ha allting själva och inte dela med sig, så att de andra i landet knappt får någonting och är jättefattiga. Då blir dom jättearga på dom där som inte vill dela med sig någonting, de vill bara att de ska vara lika, men ... Jaha, nu ska vi förklara världens orättvisor också. Hjärtat sved och sucken pyste ur mitt bröst. Jag tittade på min fina fyra-åring och hans kristallklara blick. - Det finns jättedumma vuxna som inte vill att det ska vara lika, för de som tycker att de har det så bra när de har allting själva - men då blir de andra, som knappt har någonting - jätte-jättearga. Och då slåss dom med varandra. - Näj vuxna slåss, så slåss de ibland jätte-jättehårt så att den andja döj, sa Leonard. - Ja ... så kan det vara. Men vuxna ska inte slåss, sa jag. Inte barn heller, men särskilt inte vuxna. Vi hade en vanlig, lugn söndag i Sverige. Så varför inte berätta om orättvisorna just denna söndag? Ingen dag passar bättre eller sämre för den uppgiften. För orättvisorna finns ändå. Alla dagar. Och vi, här i Sverige, lever i fred ändå.
Ondskan finns just nu i någon annan helt vanlig 4½-årings värld. Medan vår egen 4½-åring ätit middag, badat och somnat varm och trygg i sin säng, så finns det en annan 4½-åring någonstans som inte fått ondskan berättad för sig. Utan som sett den. Med sina egna kristallklara ögon.