Gråheten har lagt sig över oss med sina tunga vingar. Senaste veckan har vi befunnit oss i ett avsaknad-av-ljus-tillstånd. För egentligen är inte riktigt mörkret här, värre ska det bli på den fronten. Men ljuset är samtidigt heller inte här. Som om att naturens livsande har lämnat oss.
Jordens, himlens och naturens livsande. Är oanträffbar. Bortrest på affärer. Dragit till Florida. Är någonstans, men inte här. Absolut inte här, hos mig, i mitt liv med min familj.
Och ljuset, klarheten, du saknas oss. Min själ letar efter livsanda, som växten sträcker sig efter ljus. Jag känner hur en inre kamp pågår, där min trötta själ vill ge upp. Vill somna, vill sjunka in i sin gråhet.
Ge efter till Deppigheten. För Deppigheten sitter som en oinbjuden gäst vid min säng och gör påträngande försök att ta sig an mig. Varje morgon, varje kväll. Den försöker erövra mig, med hela sin förgörande varelse. I vardagsspringet, i det monotona, i stressen, i gråheten - viskar den trista ord.
Men jag blänger strängt på den. För än pågår det en glödande kamp. Än har min själ kraft, vilja och mod att ge den fula varelsen några väl valda käftsmällar. Än har Deppigheten inte övertagit mig.
Och när jag hör en annan röst, en stjärnröst, från sin lilla säng vid läggdags som säger:
"Mamma, mamma. Du är så fin, mamma."
Då får gråheten och Deppigheten flyga åt fanders.
Då bjuder jag upp till fortsatt kamp. För jag har sådana vackra stjärnor som omger mig. Det gör det värt att härda ut. Att fortsätta ge Deppheten käftsmällar. Så tror jag vi överlever tillsammans. Tills ljuset vänder åter.