Ni vet såna där prydnadssaker med en glaskupa full man vatten och konstgjort snö? Med ett litet vintrigt rött hus, sjungande barn eller ett slott - och så skakar man på den - så snöar det så stilla och vackert över det lilla landskapet därinne?
Jag önskar att jag kunde krypa in i en sådan liten bubbla och stanna där några veckor. Stå i det still snöfallet, på en plats där allting är tyst och stilla. För mitt liv som jag lever här utanför - är så skränigt och stressigt.
Jag var ledig med barnen idag. Jag tror att de kanske är på väg att bli sjuka. Kanske är de bara decembertrötta. Kanske hade de sand i sina sängar när de sov i natt.
För de turades om med att vara missnöjda hela dagen. Som att de bytte av varandra enligt ett utarbetat körschema, så att inte någon minut av dagen skulle bli utelämnad.
Och ute härskade slasken, regnet och snålblåsten. Snowracerna och sparken skrapade i gruset och overallerna blev blöta som dränkta svampar. Så kanske var det vädret som kröp in i våra sinnen.
Så vad skönt det hade varit. Att få lyfta på hatten och låta kupans tysthet omsluta mig. För ibland vill man inte harva runt i vardagen. Ibland vill man bara ha det tyst och vackert.