Ännu en gång upplever jag när lyckan och förtvivlan, går sida vid sida. Hand i hand. Lyckokänslorna, den outgrundliga ynnesten att få vara förälder.
Att vara mamma och ha en familj. Att höra ihop, att ha allt det där - det där man bara kan önska sig. Att få vara ute i en strålande vinter och leka i snön. Höra bubblande skratt likt ett gnistrande pärlband av lycka kring min hals. Lämnar ett glittrande moln efter sig. En vacker plats målas i mitt hjärta. Livet pulserar med sin glänsande skönhet.
Ledsenheten när orken lika snabbt tar slut och stressen förminskar tiden, stjäl den. Barnen blir sjuka, trotsiga, gnälliga. Glädjen tunnas ur.
Tonerna förvandlas från glitter till grus och de små stunderna som gnager som nålar. Stressen pulserar och svidande ögon. En svidande själ. Och vid den svidande själens sida går den glimmande skönheten.Lyckan. Olyckan.
Är det ena mer sant än det andra? Om jag är ledsen idag - är min lycka igår, mindre värd? Nej, det kallas bara livet.
För vad vore ljuset utan mörket? Det är det paradoxala och det ofattbart obegripliga. Det fruktansvärda och det underbara.
Livet.
