- Jag lider akut brist! På vad? kanske du undrar. På varan av mig själv.
Jag-varandet, mamma-varandet, jobb-varandet.
Vi kan leka "Ett skepp kommer lastat", så kan du fråga: "Med vad?" Och då svarar jag:
- Jo, HUNDRA Helenor! För det är vad som skulle behövas för att fixa mitt liv just nu.I alla fall cirka tio. Men så finns det bara en. Så, jaha. Hur är det tänkt? Bara en person är jag, så fjuttigt. Med så många brickor på den spelplan som jag lever. Men inte bara räcka till, rent fysiskt, utan också ...
- Jag lider akut brist! På vad? Kanske du undrar. På energin att orka vara en person som ska fixa allt det där! "Ett skepp kommer lastat" "Med vad?"
- Jo, HUNDRA KILO energi och HUNDRA KILO uthållighetstålamod.Ja, tack. Jag skulle inte tacka nej till en sådan hjälpsänding. Jag ska absolut inte raljera med akuta hjälpsändningar på förnödenheter till de svältande på Afrikas horn.
Men här, i vårt land, där vi har det så oförskämt bra. Där behöver vi ändå hjälpsändnigar, men av en helt annan sort. Att KLARA AV det komplicerade liv och det fullkomligt rasande tempot med hissnande prestationsnivå i samhället där vi lever. För mitt i allt detta, så finns också de. De små, rara, fantastiska och rasande levande barnen.
Ikväll fanns de (alltså barnen) i vårt hus likt ovädret Irene. Förvirringen var total.
Fredrik hade lagat couscous och fisk till middag. Leonard höll på att förlora livhanken i gnällträsket. Allt vi såg var hans blonda kalufs som stack upp bland geggig gnäll-sörja. Han slog något slags världsrekord i gnäll. Helt allvarligt. I alla kategorier.
1. Röst-ljudfrekvensen på gnälljudet.
2. Antalet "bläää" som uttalades från hans annars så söta mun.
3. Alla problem som inte egentligen fanns, men som uppstod.
4. Hans grimarserande krossade förtvivlan som gjorde att det slog lock för öronen.
5. Åmandet som fick kroppen likt ett geléhallon falla ned på golvet. 6. De inkonsekventa resonemangen. Exempel; "Då vill jag baja äta mojötter - meeeen inte de häääj mojötterna!". 7. Slutligen: De skandalösa osanningarna om att vi minsann aaaldrig äter något som han tycker om, till exempel pannkaka och tacos (eftersom jag snart ser ut som en pannkaka, så OFTA äter vi det).
Som sagt. Alla kategorier!
Vad hände? Ingen som vet.
När han tillslut fick gå och gnälla ur sig på sitt rum en stund, så tittade Signe upp med sina klotrunda ögon: "Ä´däj? Nehej." Jag och min man tittade tomt på henne, förstod inte med våra tomma hjärna att hon klart och tydligt förklarade det som just hänt.
Varpå Henry plötsligt ställde sig upp i givakt, slängde av sig haklappen så att maten yrde och deklarerade med ett frenetiskt pekande på golvet att han var färdig.
När han blev tillsagd att vänta lite, åtminstone en liten stund (t ex tills dess att han hunnit tugga klart), ledsnade han ur. Och hade skriktävling med syrran. Och blev utskälld av morsan. Varpå Leonard vrålade från sitt rum, någonting ohörbart och ångestladdat.
Som sagt. Eh ... vad hände? Ingen aning. Allt jag vet är att det sedan låg couscous över hela köket likt någon hade sprängt en couscousbomb.
Samt att jag insåg att jag lider akut brist.
- På vad, kanske du undrar.
- Tja, typ, på hela grejen liksom.