Herr och Fru Lillebo

Hela familjen har semester. Tre veckor av familjetid ligger på agendan. Så efterlängtat. Så välbehövligt.

Idag, den första riktiga semesterdagen, bjöd på äkta härligt svenskt semesterväder. Duggregn och mulet. Vad kunde då passa bättre än en utflykt?


Vi och våra grannar i byn hade blivit bjudna till det äldre paret som bodde i vårt hus innan oss, så de känns lite som släkt. Hussläktingar, liksom. De har en sommarstuga, som de för övrigt kallar för lekstugan.

Behöver jag säga att de har barnasinnet i behåll? Naturligtvis har de också en lekstuga. Och inte vilken lekstuga som helst. Det var en stuga som fick oss att tro att vi plötsligt hamnat i Astrid Lindgrens värld. Behöver jag tillägga att det fikades en hel del denna dag? Och att det var god tillgång på godis?


Leonard och grannflickan Lovisa trodde nog att de kommit till miniatyrhimlen. I stugan severades, som sig bör, lite påtår. Eller så kan kalla det för fika nummer två.För efter man ätit hallonpaj, glass, chokladkex och mjuk pepparkaka så man nästan storknar i sommarstugan med de vuxna, vad passar då bättre än lite fika? I alla fall tyckte den stolta stugvärdinnan detta och barnen hade inget att invända. Det var saft och miniatyrmuffins, gräddade i knäckformar.

När sedan grillkorvar var grillade så fick barnen en egen godisskål med sig till lekstugan. Och det mumsades runt bordet i lekstugan så att det stod härliga till.Signe och Henry, som mest fick komma på nådefullt besök, tittade storögt på sina äldre föredömen. Med giriga, men vördnasfulla 1½-åringars fingrar, så petade de på alla så saker där inne. Som att de kände att det var tillåtet. Men samtidigt var det för bra för att vara sant.

Modershjärtat kniper vid åsynen av allvarligt lekande barn. För det är allvarligt, det här med lek. Det är på riktigt. Så verkligt som livets självt. Det städas, skakas mattor, hämtas ved, flyttas på möbler och lagas mat.


Man hör alla vardagsfraser repeteras i leken som ett livets eko. Jag tror vi som barn tar vuxenlivet på mer omsorgsfullt allvar än vi vuxna. Kanske för att man som barn slipper att samtidigt vara vuxen. Slipper ansvaret och besvären som medföljer, och kan istället ge sig hän till vuxensysslorna med liv och lust. Utan oskrivna krav och elräkningar som ska betalas.

Man kan kalla dem för herrskapet. Herr och fru Lillebo. Leonard och Lovisa berättade att de bodde där. Och om man tittar på dessa kort, så ser man att så är fallet. Ingen tvivel. Har du någonsin skådat ett så stiligt herrskap?


Ibland när jag funderar på vad som gör mig lycklig, så kommer jag gång på gång tillbaka till saker som gäller mina barn. Undret att de blev till, deras personligheter och allt möjligt och omöjligt man upplever tillsammans med dem.Och att se dem leka är helt klart något som gör mig lycklig. Ögonen tindrar och med fantasin som vingar flyger de iväg till vilken värld de önskar. Godismaskiner, rymdskepp, broar och hav uppstår från tomma intet.


Och det mest förunderliga är att det bästa leken av alla, verkar vara att leka herrskapet. Mamma, pappa, barn.

Livet är lustigt. Barnen blir alltså lyckliga av att låtsas vara som oss. Och vuxna blir lyckliga av att vara med sina barn. Och vuxna skulle helt klart vara mer lyckliga om vi var mer som barn.

Så barnasinnet. Det ska vi vara rädda om.


Pax för att ha en lekstuga som man kan bjuda miniatyrfika i, när jag blir pensionär.


Eller championär, som Leonard brukar kalla det.

2 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla