Himlabitar

- Henry, viskar jag till den djupsovande hårtrulsiga pojken i spjälsängen. Henry, det är dags att vakna lite.Det var allt som krävdes. Han slår upp ögonen. Blinkar till lite. Tittar sig lite kisande omkring och hittar omedelbart vad han letar efter; Apan. Han grabbar tag i den slitna, tufsiga kära vännen och studsar sedan upp till stående ställning. Lätt vimmelkantig, vilket kan bero på att det var mindre än 60 sekunder sedan han var djupsovande, ger han sedan sin mamma ett brett leende. Med ett porlande skratt håller han den dagliga monologen, vilket inleds med att resolut peka på mig. - Mamma! Mamma! Nä? (här ser han oerhört förvånad ut) Pappa? (och sedan nöjd igen) Mamma!


Han lyfts upp och hans ömma moder kramar hans sovvarma kropp, borrar ner näsan bland hans ostyriga lockar och insuper hans underbara Henrydoft. Att få krama sitt sovvarma barn är en sådan ynnest att jag nästan blir gråtfärdig av lycka. Vilken nåd att vakna upp till ytterligare en dag med min fantastiske Henry. Medan den lilla gossen är fullt sysselsatt med att peka åt olika håll i rummet och säga ”Däj! Däj! Min! Däj!”, hörs ett litet raspigt knorrande från spjälsängen vid den motsatta sidan av rummet. ”DÄJ!” säger Henry, pekar på spjälsängen och tittar menande på mig, som för att upplysa sin mor om att han har en syster som verkar ha vaknat.

Signe ligger som en liten säl på mage och plirar genom spjälorna. - Mamma, viskar hon frågande. Hon sjunger lite för sig själv och håller en liten utläggning för sin älskade elefant. Sedan tittar hela hennes äppelrunda ansikte fram mellan spjälorna och hon ler bakom nappen. - Mamma! Utropar hon och bökar sig över till sittande ställning. Mamma, småskrockar hon förnöjt. - God morgon min lilla Signe, säger jag och håller ut armarna för att erbjuda henne att komma ur sitt nattliga fångenskap. Hon småskrattar lite och börjar med stort besvär leta reda på allt och alla som ska följa med henne på sin färd ur spjälsängen. Den grå elefanten, självklart, den blå musen, giraffen, den rosa musen, Blixten MacQueen och … Hon tittar förvånat sig omkring. ”Nä?” säger hon med brydd min och letar lite till, ”Nä?”. Jag ser Bärgarn´ som gömt sig bredvid kudden och ger henne den varpå hon fnysskrattar som säger; ”DÄJ!” Fulladdad. Nu är hon redo. Jag lyfter upp henne i famnen och gör samma sak som med Henry. Jag får uppleva en liten bit av himlen när jag pussar hennes sovvarma kinder och insuper hennes underbara Signedoft. Det rör mig djupare än något annat. Ord tycks små och obetydliga när jag letar efter beskrivning av den här känslan. För i detta lilla att möta sina barn vid starten av en ny dag, ruvar de hissnande stora, ofattbara miraklet. Som saknar ord att beskrivas. Jag försökte förklara detta för en tjej idag. Hur det är att ha barn. Att vara mamma. Hur fantastiskt det är, precis samtidigt, som det är det svåraste man någonsin upplevt. Och att dessa två tillstånd kan samexistera. Det är paradoxalt. Så varje dag, varje stund och andetag med sina barn är paradoxala. Och ingen kan lämnas oberörd. Vad man än trott, vad man än sagt. Ingen lämnas oberörd av sitt eget barn. Ingen. Jag talar ofta om frustrationen med tvillingar. Att inte räcka till. De dubbla behoven som tio dubblar alla dilemman. Och dessa saker är vad de är. Trött, sliten och less. Inget av detta kan förta det ofattbara. Som att tro att himlens blåa färg ska försvinna på grund av de mörka molnen som drar förbi. Så därför låter jag vår lilla morgonstund tala för sig själv. Min dubbla välsignelse. Mina tre innerligt älskade barn.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla