Att vistas en stund i tystnaden och ensamheten, är som att skapa en landningsplats åt tankarna. Tvekande och förvånade svävar tankarna ner i botten av mig själv, stilla och sköra som löv. Jag kan se dem ligga där, näst intill borttynade.
Mina tankar. Jag kan höra dem igen, lite svagt. De som inte handlar om något vardagligt bestyr som måste ordnas, utan verkliga tankar. De som flyter upp från själen.
Så, jaha, det var alltså en stunds tystnad som fattades mig. Jag som trodde att jag var sjukare än så. Så svimfärdig som jag känt mig på sistone. Av alla saker som måste göras, oavsett lust eller vilja. Alldeles avdomnad är jag hela tiden, ser mitt fantastiskt fina liv virvla omkring mig, utan att känna. Utan att riktigt vara närvarande.
Jag har försökt nypa mig. Väcka mig, innan allt bara passerar och jag inte har varit med. Inte skrattat från djupet. Svårt att känna mig så lyckligt lottad som jag är. Man kan inte vara lycklig i hjärnan, eller i teorin, såsom jag försökt vara, i brist på annat. Utan känslan av lycka måste hinna slå rot och utgå ifrån hjärtat, för att det ska vara verkligt. Och för att det ska vara möjligt, så måste man vistas en stund i stillheten ibland . Det löser inte alla problem. Gör inte mitt liv perfekt, men det gör att jag i alla fall ser vad som är värt att glädjas över och vilka problem som egentligen är små och vilka som faktiskt kommer att lösa sig. Det ger en chans till perspektiv och en nypa insikt.
Med en lättad suck insuper jag de sällsynta stunderna av tystand. Ackompanjerad av vårfåglars flirtiga sång och solens lekande strålar med löfte om en riktigt vår och den kittlande tanken om sommar. Det är så drömmarna har tid födas igen. Få syre. Och det är där den sanna reflektionen på ens liv görs. Och det är i tystnaden och ensamheten som man har tid och möjlighet. Att känna.
Jag måste försöka prioritera lite mer tid med min vän tystanden.
För mitt hjärtas välmåendes skull.
