Det är inte förrän det kommer dansande in i näsan som man inser att man varit utan det. Lukterna. Dofterna.
När maj månads gröna gestalt slutligen kommer, är han väntad och mycket efterlängtad. När han kliver innanför gårdsgrinden, lyfter på sin frodiga hatt, packar upp sin varma sol och breder ut sin gröna gräsmatta, så utbrister vi ett enhälligt: ”Äntligen!”Men det som man sällan tänker så mycket på är avsaknaden av alla lukter. Den intensiva ”lukttomheten” man fått stå ut med under hela den långa vintern. Utan att man ens inse det. Det har varit minusgrader och isiga luktfria vindar. Inte tillstymmelse till dofter. Månad efter månad.
Det är som att luktsinnet varit i ide. För när den tidiga våren först kommer smygande med sina basala men livfulla lukter av fuktig jord, vårregn och spirande liv, så blir man lätt omtumlad av att ens känna något genom näsan. Känns lika befriande som ovant. Men sedan. De första trevande dofterna blir avlösta av en hel symfoni med dofter.
När man bara gläntar på ytterdörren eller slår sig ner på den nygröna gräsmattan - oavsett hur kort eller långt man vistas ute - så möts man helt av en intensiv känsla. Helt oförhappandes. Dofterna. Den tar vägen via våra näsborrar, virvlar in i vårt luktsinne och på en oanat kort sekund omfamnar den alla dina sinnen.Den sätter igång helt oväntade känslor och de mest överraskande minnen. Utan förvarning minns man den gamla cykel, mormors hallonsaft, en bortglömd kärlek från högstadiet och förra årets campingsemester. Känner saker som man inte kommit ihåg att man kunde känna. Som man inte ens kommit ihåg att sakna. Det känns som att känslorna blir i fyrfärg, efter att varit i svartvita och på sparlåga hela den långa luktlösa vintern.
I vår trädgård blommar nu häggen. Det är startskottet till den ljuvaste doftårstiden. Den slösar i oändligt överflöd med alla sina små vita blommor, som ett fagert fyrverkeri av doft. Och så slog det mig. Att hel livet är indelat i lukter och dofter. Det bra och det dåliga. Det jobbiga och det lustfyllda. Förstå vilken kraft som doften är!Den varnar oss för eld, när det luktar rök. Den väcker moderskänslorna när man känner doften av sitt barn. Den känns kväljande när det är osunt mycket med bensinångor. Den stimulerar vår aptit när vi känner doften av god mat och nybakt bröd. Den glädjer oss när vi känner en doft vi älskar. Vår käraste parfym. Doften av salt hav. Försommarens doft av häggblom. Vårens ljuvlighet är så intensiv att den nästan vänds till smärta. Som om den är för kraftfull för våra vintersköra sinnen. Jag finner mig själv bli stående i trädgården fylld till bredden av häggens vackra blom så ljuvlig att det värker i mig. Och paradoxalt nog fylls dagarna av frustration. Konflikterna med barnen virvlar snabbare än vanligt. Känslorna kryper i mig som vassa nålar. Och håglösa tankar om livets omöjliga ekvation uppfyller alltför stor del av min vakna tid. Så motsägelsefullt. För där ute blommar häggen. Allt borde vara så underbart. Hmmm ... vart har jag läst om det här förut? Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. (…) Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. Så sant det, Karin Boye. Så alltså, Helena.
Ta nu ett djupt andetag. Ta dig samman.
Du kommer överleva häggens ljuvliga doft även detta år.
Smärtan är din vän.
Den säger att du lever. I fyrfärg.