I tusen bitar, men inte krossad

Saker har gått i golvet hos oss en hel del på sistone. En gammal glasflaska på klinkersgolvet. Till synes i oändligt antal bitar. En värmeljuslykta i glas, som Signe dängde ihop med min rengöringslotion. Troligtvis i någon slags fantasi om att hon lagade mat. Men istället krossades den i golvet.

Och så jag. Känns som jag håller på att slitas itu. I tusen bitar. En liten bit på jobbet, en liten bit åt vännerna (dock en förkrympt bit), en åt mannen, en åt huset ... och så en stor bit åt Leonard, en STOR åt Signe och en STOR åt Henry. Henry är en så fantastiskt sprudlande liten herre, som med osannolik frenesi vill ha 100% uppmärksamhet under 100% av sin vakna tid. Signe har en bestämdhet som skulle få vilken diktator som helst att darra. Och båda har röstresurser som får Kungliga Operan att hamna i bakvattnet. Och så Leonard. Han är fyra. Fantastiskt klok och oändligt förvirrad.Mina ben viker sig. Hjärnan kokar. Humöret exploderar. Att vara splittrad är en sak. Att kännas som att man går itu, en annan. Splittrad har jag varit ganska länge. Sen jag blev mamma, tror jag, för fyra år sedan. Mer eller mindre, i alla fall. Men nu är jag tvillingmamma och trebarnsmor, vilket är en lika vansinnigt stor välsignelse som det är eldprov. Och i den vackraste försommaren i år tog jag tvärslut. Jag grät för det mesta och blev arg för allting. Och så den där tröttheten. Som om att benen drog runt på 25-kilosvikter runt varje fot och gångjärnen i ögonen rostat sönder. Sommaren kom och gick. Livet kanske inte kändes lika lättsam som den klarblåa väderleken, men allt höll sig ändå inom rimliga gränser.


Nu är hösten här. Tillsammans med den klara luften svepte den tuggande vardagen igång och tempot tickade igång. Tick-tack-tick-tack-tick-tack. Först som en klocka. Upp, iväg, jobba, hämta, handla, göra middag, i säng och så upp igen. Sedan som en travhäst. Tick-tick-tick-tick-tick. Och nu galopperar hästen på banan, snudd på sken. Oregelbundet och okontrollerat snabbt går det. TICK-TICK-TICK-TACK-TICK-TACK-TACK.

In, ut, in, ut. Men jag hör inte mig själv andas. Kanske för att jag håller andan. Och hoppas jättemycket att jag inte ska krascha, som flaskan mot klinkersgolvet.


Men jag måste försätta försöka höra mig själv andas. Måste hitta ett sätt att sätta ihop mig igen. Laga mig. Och aldrig tänker jag sluta andas. Så trots mitt sköra tillstånd, väcks en liten uppkäftig envishet. Som en liten terrier, som vägrar släppa taget.


Jag håller i. Jag går itu, men jag håller i. För min familjs skull. För min egen skull. För att Gud lovat att inte svika. Jag går itu. Men jag vägrar att krossas.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla