Jag krockade bara med livet

Uppdaterat: 1 juli 2020


Jag har utmattningssyndrom. Jag blev sjukskriven 7 maj 2014. Det är mer än 365 dagar sedan. Detta är inte något som jag räknat ut som en klurig matteuppgift på en filt en lugn kväll i sommargrönskan. Nej, det har jag blivit upplyst om i ett klurigt litet brev som jag fick förra vecka. Det stod närmare bestämt: "Hej! Du får det här brevet för att du har varit sjukskriven mer än 365 dagar. Då är reglerna sådana att du bara har rätt till sjukpenning om inte kan utföra  något arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden." Jag har passerat en magisk gräns. Jag har gått och dragit på ett sjukdomstillstånd i mer än 365 dagar. En fysisk sjukdom som fortfarande belägrar min kropp som skavande sko, som en besatt sommarfluga, som en mycket tung, mycket blöt och illaluktande filt. Brevet fortsätter med information om att försäkringskassan "överväger att inte betala ut sjukpenning". Eftersom jag uppenbarligen kan utföra ett arbete som förekommer på arbetsmarknaden. Jag envisas alltså med att gå upp plikttroget varje morgon. TROTS denna illaluktande surrande filt som förföljer mig, och utföra ett arbete. Som normalt förekommer. På arbetsmarknaden. Japp, för jag arbetar på socialtjänsten. Det är ett arbete. Helt klart. Inga motsägelser där. Vidare står det i brevet en slags förklaring varför man överväger detta. Jag kallar det en "slags förklaring" på grund av att det inte är helt lätt att förstå exakt hur de menar. Det står att försäkringskassan bedömer att de hinder jag har att återgå till heltidsarbete är av social karaktär. Det står dock inte på ett tydligt sätt vad som menas med "social karaktär", men det poängteras att jag klarar av att ta hand om mina hemmavarande barn och utföra ett kvalificerat arbete, samt ibland arbetar extrapass. Helt spontant. Så tänker jag att det är något väldigt positivt. Men förgäves letar jag efter stycket där det står: "Så GRATTIS, Helena, som klarar av att utföra ett kvalificerat arbete och ta hand om hemmavarande barn OCH är lojal med kollegorna och stannar kvar på arbetet lite extra när det behövs TROTS att du fortfarande inte är fullt rehabiliterad utan fortfarande kämpar mot en trötthet som slår dig som en knytnäve i magen nästan varje dag. SÅ! Du vinner en årsförbrukning av chokladglass samt fortsatt sjukpenning på 25% vilket står i sjukintyget från läkare". Nej, märkligt nog står det inte ens i närheten av detta. Slutsatsen blir en helt annan. Den blir att jag bedöms kunna arbeta heltidsarbete. Det bedöms att min arbetsförmåga överhuvudtaget inte är nedsatt. Jag läser det igen. Och igen. Kliar mig i huvudet. Känner mig lite korkad. För jag förstår inte. Hur ledde resonemanget om att jag klarade av att utföra ett arbete och ta hand om mina egna barn, till konstaterandet att jag var fullt rehabiliterad? Hur vet försäkringskassan detta? Har de smygfilmat? Tittat in i min hjärna via fjärrstyrning? Intervjuat mina närmaste anhöriga? HUR vet försäkringskassan detta? Jag vill fruktansvärt gärna veta hur de kan veta detta, eftersom jag inte visste om det själv. Jag skulle vara den förste att märka att jag har arbetsförmågan tillbaka med fullt kraft. Skulle man kunna tro. Men eftersom vi lever i ett byråkratiskt samhälle så behöver ju detta konstateras med högre mandat. Så vad min läkare bedömer kanske borde väga tyngre alltså. Kanske till och med vara helt tillförlitligt. Om min egen upplevelse i mig själv inte är trovärdig nog. Så är min läkares bedömning att jag är fullt rehabiliterad? Nej. Min läkares bedömning är att jag med stor försiktighet skulle kunna börja trappa upp från 50 % till 75%. Då risken att detta steg misslyckas då det gjort det flertalet gånger. Jag läser Försäkringskassans bedömning igen. Nix. Det min läkare bedömt gäller inte. För försäkringskassan vet något som varken jag eller min läkare vet. Det måste vara den där fjärrstyrningen i min hjärna ändå. För hur kan de annars veta sådant som INTE GÅR att veta om man aldrig träffat mig? Jo. De vet detta. De vet detta lika säkert som himlen är blå och gräset är grönt. De vet detta eftersom jag varit sjukskriven i mer än 365 dagar. Eftersom jag kan ta hand om mina barn och utföra ett kvalificerat arbete. Så är jag nu fullt rehabiliterad. BÄÄM. Det står i brevet även en lista på anledningar som skulle kunna vara skäliga för att kunna få ha rätt till fortsatt sjukpenning efter 365 dagar. Den första anledningen som uppges är om har en allvarlig sjukdom som gradvis förvärras. En annan anledning är om det pågår en långvarig rehabilitering i samband med en olycka. En tredje anledning är att man har en progressiv sjukdom där arbetsförmågan successivt försämras. Sedan finns det ett antal anledningar till. Så jag är med andra ord inte döende i cancer. Jag har inte ALS eller en aggressiv variant av MS. Jag har inte krockat med en lastbil eller ramlat ned för en betongtrappa. Jag har bara utmattningssyndrom. Jag har bara krockat med livet. Det kan rimligtvis inte anses vara lika illa som de andra anledningarna. Så har man format reglerna. Så har man dragit sina riktlinjer. Så bedömer man. Man skulle vilja få möjlighet att försöka förklara hur outgrundligt orimligt det är. Att försöka fungera som en helt frisk person när man inte är det. Att hanka sig fram med en slokande hjärna och en kropp som obönhörligen havererar om den inte får tillräckligt med återhämtning inbakat i vardagens stenhårda tempo. Hur GÄRNA jag VILL leverera. Jag vill säga ja och amen till försäkringskassans brev. Ingen mer än jag vill. Vill att de ska ha rätt. För jag är så rent ut sagt så förbannat trött på att ha utmattningssyndrom. Men det är inget jag väljer. Det drabbade mig. Jag försökte bara leva mitt liv och vara bästa möjliga mamma, arbetstagare och människa. Jag donade på lika godmodigt som alla andra. Tänkte att livet skulle lätta och jag skulle komma ut på andra sidan som en ny människa. Men istället blev jag sjuk. Drabbad av utmattningssyndrom. Drabbad. På samma sätt som en person blir drabbad av influensa eller cancer. Jag hatar inte försäkringskassan. Jag är inte ens arg på försäkringskassan. Jag är tacksam för alla utbetalningar jag fått. Min ekonomi har gått ihop dessa tre år tack vare denna myndighet. Jag är tacksam över att få bo i Sverige när vi har ett sådant system. Jag är bara ledsen över att reglerna inte är anpassade till en av de mest snabbt växande folksjukdomarna, utmattningssyndrom. Jag är ledsen över att jag och så många andra har blivit så forcerade i vår egen vardag att vi blivit allvarligt sjuka. Inte sjuka så att vi kommer att dö. Men sjuka så att livskvalitén blir reducerad till en "jag måste bara försöka överleva"-vardag. Kantat av missförstånd över att man "bara är lite trött" och kampen med att skapa ett rimligt tempo i en orimligt snabbt pulserande värld. Jag fattar pennan och skriver ett litet brev till försäkringskassan om varför jag tycker det är rimligt att jag får fortsatt sjukpenning enligt vad läkaren bedömt. Jag förklarar en del hur min privata livssitaution hindrat mig från att rehabilitera mig. Om hur jag krockat med livet. Igen. Igen och igen. Men ett jag är på god väg framåt. Men inte färdig riktigt ännu. Jag slickar igen kuveret och skickar det till försäkringskassan. För min egen skull. Låter jag min röst bli hörd. Även om jag förstår att mina förklaringar inte passar in de linjaldragna reglerna. Så har jag stått upp för mig själv. För i slutändan, så är det enda man kan göra. Stå upp för sig själv. Släppa bitterhetens tunga last. Och för sin egen skull försöka gå vidare. Ta tillvara guldstunderna. Vara tacksam för de framstegen som sker. Vara lycklig. Så gott man bara kan.


10 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla