Tillbaka i Dalarna. Uppackning och tvättmaskin som går på högvarv. Den finkorniga Gotlandssanden dyker upp i barnens fickor och rasar ut på golvet. Påminner om sköna möten med fru Hav och ett värdigt farväl av sommaren.Så känns det i alla fall när man drar upp rullgardinen och ser regnet strila ner. Och de hellånga jeansen åker på för första gången på veckor. Om inte ett par månader?
Gotlandsdrömmar. Det är alltid som en dröm när man tänker tillbaka. Det lägger sig tillrätta i en skön dimma av distans. De tråkiga stunderna putsas bort som fettfläckar på ett kristallglas.Minnet är en förunderlig mekanism.Det är inget dokument på verkligheten. Det är förvisso en sorts förvaring i hjärnan om vad som hänt tidigare, igår, för sju år sedan. Men det genomgår alltid vår eget inre filter. Vi lägger till och drar ifrån.Väljer vad vi vill minnas, liksom fokusera på, och vad vi vill glömma bort. Låta få mindre framträdande roller i minnets bildspel. Och jag väljer att låta de helt outsägliga stunderna vid havet och i solen, i sällskap med fina vänner, älskade mannen och guldlocksbarnen. Det gäller att komma ihåg att minnas på det viset. På så sätt slipper vi alla regniga somrar.
Jag väljer att minnas den här semestern som gotlandsdrömmar.
Jag väljer att minnas barnens oförställda lycka i mötet med det stora, blå bångstyriga havet och den sammetsmjuka sanden.Jag låter dessa minnen fylla mig och dekorera mitt inre färglatt i regnbågens alla färger. För varför älta med att det var skitjobbigt vissa stunder? Till och med extra mycket slit med bristande rutiner, reströtta barn och besvärliga känslodykningar och diskussioner med sin älskade, utifrån att vilan och tiden plötsligt fanns där.Detta låter jag svepas iväg tillsammans med vågorna och vinden över Östersjöns bräckta vågor.
Efter att vi överlevt båtresan hem igen, med klåfingriga barn som troligtvis petade på varenda halvsovande passagerare på vägen hem, och en sömnig hemfärd från Nynäshamn så känner jag: Hur är det man brukar säga?
Bort bra men hemma bäst.
En lättnads suck sveper igenom alla familjemedlemmar.
Nu känner jag mig ypperligt nöjd med att stoppa undan gotlandsdrömmarna tillsammans med badkläderna och suga på minnet som en energikaramell medan vardagen långsamt kommer smygande.Strålande berättar Lenoard för alla som vill lyssna.
- Vet du? Vi haj åkt en jätte-jätte-jätte JÄTTESTOR båt! Åssa vaj vi i Stocklom och där åkte vi TUNNELBANA! Jag ska ha en båt näj jag blij stoj, och en tunnelbana, åsså en gjävskopa, fast egentligen hetej det gjävmaskin, åsså en bil å en husvagn och en skotej ... fast en vattenskotej, föj då kan man åka på vatten. Föj jag ska bo på Gotland näj jag blij stoj. Och i Stocklom.
En vecka har passerat. Ett hav, ett landskap. Men i Leonards värld var det ett år, en ocean och nya världar. Inte undra på att han verkar ha blivit äldre.
Men det viktigaste av allt är att fylla bägaren med minnen tillsammans.
Det är så man blir en familj.
Eller som Leonard sa när han råkade sätta handen i fågelskiten: - Usch vad ofräscht, sa jag. - Ja, sa Leonard. Men kärleken, den är fräsch!