Julefrid, julekaos

å blev det jul.Det blir det, varken man är beredd på det eller inte. Oavsett om man köpt klart alla julklappar eller ej. Om man tror på tomten eller ej.Oavsett om julen känns fruktad, fantastisk, förfärlig eller fullkomligt frödjefull.

Oavsett om den var fridefull. Eller kaotisk.Så blir det jul.Dopparedagen sveper in med all sin glättiga bjällerklang, Kalle Anka, Snövit och Karl-Bertil Jonsson.


Jag njuter av julen.Jag blir uppriktigt glad av julen. Och att uppleva den genom en fyraårings gnistrande blick när han berättar om tomtens allt hårda arbete med att snickra alla barnens julklappar och parkera släden vid brevlådorna. Det får mig att uppleva julens tjusning ytterligare. Och det är en ynnest.


Men det är kontrasten mellan den förväntade jullyckan och verklighetens krassa ofullkomliga värld, som gör att julen kan kännas nästintill grym i alla sin ljuvlighet.


Och detta tar sig ut på individuella sätt. För vissa människor handlar det om icke vald ensamhet, medan det för andra handlar om fasa inför det sociala tvånget med släkten. För en tredje om materiell fattigdom och för en fjärde handlar det om irritation över alla överdrivet glada julfirare, för en femte om saknad efter de julfirare som inte längre finns kvar i livet.


För mig handlar det om längtan efter att få uppleva äkta julefrid.

Att önska sig så djupt och innerligt det enda jag inte kan få. Det är väl människans ständiga lott.


Om man läser om barns utvecklingspsykologi så lär man sig att med helt normala 2-åringar så har man en liten konflikt med sitt barn ungefär var tredje minut och en större konflikt, cirka var tjugonde minut.


Så alltså. Med TVÅ helt normala 2-åringar så kan man kvickt konstatera att detta ger en liten konflikt var1½:e-minut och en större var tionde minut. Man kan lika kvickt konstatera att mellanrummen helt enkelt suddas ut och kvar blir en konstant ström. Av konflikter.


Oavsett om det är jul eller inte.

Ungefär så här var scenariot:


Signe springer med bestämda steg in under granen och rafsar åt sig ett paket. Henry rycker det ur hennes knubbiga händer och börjar riva upp pappret med förbluffande hastighet. Jag upptäcker att julklappen egentligen var till Leonard. Leonard upptäcker detta och ger ifrån sig ett genomträngande tjut över att Henry öppnat hans paket. Och under tiden öppnar Henry ett paket som det står "God jul morfar" på. Signe tar det resolut ifrån honom, varpå Henry blir rasande och kastar paketet i syrrans huvud. Båda brister ut i skriande gråt.

Julefriden 2010, känns väldigt avlägsen. Och fruktansvärt, innerligt åtråvärd. Att önska sig det man inte har - har ingen blivit lyckligare av. Istället får vi bli tvinga oss själva att försöka se vad vi själva har. Och göra en liten extra ansträngning att glädja sig över det - istället. Inte många sekunders julefrid fick jag denna dopparedag, utan ihärdigt julekaos. Än hur oändligt mycket mitt darrande trötta sinne och dunkande, utpumpade kropp behövde friden.

MEN.


Glada barnaögon, klappar ivrigt slits upp, busiga upptåg, klingande skratt, uppriktig glädje och varma, mjuka kramar.


Det hade vi gott om. Och det man inte fick i år. Det får man sätta upp till önskalistan, till något annat år.


Julefrid. 2015, kanske?


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla