Julen står för dörren. Ett ganska lustigt men egentligen ett högst träffande uttryck.
För det är verkligen som att Julen i egen hög person står där ute, likt för tidiga gäster, och ringer på ytterdörren.Ring, riiing."Åhh, nej, vänta, ja jättekul att du kommer ... ska bara, behöver bara, ett ögonblick, komm
er strax!" Så irrar vi omkring med det vi håller på med.
Jobbet. Vi måste få ihop jobbet. För får vi inte ihop jobbet så får vi ingen ledig tid. I alla fall inte i våra huvuden. För då fortsätter vi jobba framför Kalle Anka på julafton. Och det vill i alla fall inte jag.
För jag älskar att titta på schackbrädet som målas i rutig färg och Långbens problematiska majskolvsätande.
Sedan har vi andra saker vi vill hinna. Skapa stämning och leva upp förväntningar. Eller helt enkelt lyckas med konststycket att inte totalt bryta ihop när man äntligen får några dagar ledigt.
Från imorgon är jag ledig. Så alltså. Sammanbrottet är nära.
Idag grät jag en skvätt på jobbet när jag försökte samla ihop det sista innan vi skulle bli bjudna på jultårta. Chefen undrade om jag var stressad, ja, och sen var det klippt. Tårar, stora och smått pinsamma, rullade upp ur ögonen på mig.Sedan sladdade jag iväg till barnens julavslutning hos dagmammorna.
Där var stämningen livad och hjärtlig. De två minsta var klädda till pepparkaksgubbe och pepparkaksgumma.
Storebror hade tomteluva och en stolt blick.
De sjöng Midnatt råder och Hej tomtegubbar, så det knep i hjärtat. Sedan hade de haft en så spännande dag att de började gråta, en efter en. Då var det dags att åka hem, innan mamman skulle stämma upp i gråtsången.
Men så är det. Med julen, med livet.
Att ibland är det så maximerat med händelser, intryck och känslor attvi spiller över.Julen är full av detta - och det som gör den så svår och samtidigt så oerhört speciell.
Det är nyttigt att bryta ihop ibland.För efteråt så känns det skönt där inuti.
Så oroa er inte när tårarna väller fram likt en uppdämd flod under julhelgen.
Det är bara julefriden som tar sig friheter.