Det är svårt att med ord beskriva hur den här hösten varit för oss. Jag letar gärna efter liknelser, när orden känns otillräckliga.
Så den här hösten har känts som en lervälling. En bergsbestigning. Eller som ett stort träsk som vi alla skulle vandra igenom, utan en enda torr och fast plats att vila på. Eller en sandstorm i en öken. Livet har svidit i ögonen, sikten varit usel och överallt har det varit torrt och näringsfattigt.
Men mest har det känts som ett mörker. Ett ogenomträngligt mörker. Och likt en svart varelse har hopplösheten och håglösheten hållit oss hårdhänt och ogästvänligt i sitt grepp. Sedan kom advent. Och med den snön, med sin mjuka och ljusa närvaro.
Det gav mig hopp. Jag sjöng julsånger som aldrig förr, som för att suga ur varje uns av glädjens budskap som gick att finna.
Sedan några dagar innan jul så ökade mitt skälvande hopp. Små tecken gick att finna, att kanske fanns chansen att vi skulle kunna få en hyfsat bra jul.
Sedan kom den.Julafton. Förväntningarna glimmade i barnens ögon. Julstrumpor var fyllda på julaftonsmorgon, lyckan gick som stötar genom vårt lilla hus. Snön gnistrade därutanför och stjärnor lyste i varje fönster.
Vi lekte en stund i snön, åt så vi storknade innan det var dags för Kalle Anka. Och så fortsatte det.
Det var intensivt och hektiskt med allt som sig bör ordnas en dag som denna, men den svarta varelsen höll sig borta. Signe skrek sig hes av skräck för tomten, Leonard av utom sig av lycka över sitt nya TV-spel och Henry sprang runt som en studsboll av rena ivern.
Barnen skrek inte ens av besvikelse när klapparna var slut, började bara ivrigt leka med vad de fått. På kvällen fick vi vuxna en lugn och fin stund med våra egna klappar och den varma känslan landade mjukt i min själ.
Och det var då jag kunde förstå. Att allt gått väl. Vi hade fått uppleva vår egen lilla julsaga detta år. För andra kanske det tycktes som en helt vanlig jul. För mig tycktes det vara ett mirakel.
