Det är måndagsmorgon. Vi möts vid kaffet. - Hej, säger jag - Hej, säger kollegan. En ögonblicks tystnad. - Jahapp, har helgen varit bra? undrar kollegan. Som sig bör. - Ehhh, jo …- Åh nej, brukar jag tänka. Nu måste jag välja. Sanningen eller klyschan? Man vill ju inte besvära stackars kollegorna med allt stånk och pust hemifrån. Alla tvilling-dilemman, frustrationen att inte räcka till, bristen på helgvila, allt man inte hunnit göra, hysteriska skriksituationer, ilskeutbrott och sorgen över att inte få sova ut. Men lika illa känns det att helt neutralt och till synes lättsamt svara "att det varit bra". För varje gång jag fått den frågan senaste halvåret, så har det inte alls varit en särskilt bra helg. Men jag tycker verkligen inte om klyschor.Jag tycker de är lika fula och irriterande som surrande flugor runt diskbänken. De tjänar inget syfte, de klingar illa och är dessutom innerligt tråkiga. De är ju egentligen små förklädda lögner. Men inte vita nödlögner, utan bara överslätande, menlösa lögner. Om de hade haft någon färg så skulle de nog vara grå. Gråa lögner. Jag ryser nästan. Men den nakna sanningen är också svår. Kan upplevas påträngande, lite övermäktig för den stackars kollegan vid måndagens morgonkaffe. Och det vill jag ju inte heller. Jag vill ju upplevas som en trevlig människa, som folk inte behöver fly ifrån vid kafferasten. Så jag tänker ”åh nej”, för jag måste parera. Säga något äkta, men utan att lägga ut texten alltför beskrivande. Inte besvära. För det är också lite flugvarning.Så har det varit. I mer än ett halvår. I ett år. Nästan två. Arbetsplats eller inte, men att svara på frågan ”Hur är det?” eller ”Hur var helgen?” har i vilket fall som helst varit som att dra en djup suck. Och så idag. Det är måndag. De flesta är fortfarande semester och jag och en kollega satte oss med varsin kaffekopp. - Hej, säger jag. - Hej, säger hon. En ögonblicks tystnad. - Jahapp, hur har helgen varit? undrar hon. - Bra, svarar jag utan att tveka. Rolig, lägger jag till. Vi har träffat massa folk och grillat och haft … jättetrevligt. Jag får nästan en rysning längs ryggraden när jag säger detta. Men inte för att det var en klyscha, den här gången. Utan för att jag faktiskt äntligen fick svara, det jag så länge längtat efter att få svara. Ärligt. Sant. Och glatt!Vi hade verkligen en oerhört trevlig helg. Jag och Fredrik sa till varandra flera gånger under helgen, förundrat och fascinerat. ”Vad trevligt vi har, vad har hänt … vad är annorlunda?” För vår ambition är naturligtvis alltid att ha en sådan trevlig helg som möjligt, men det brukar falla pladask redan på lördagsmorgon på grund av veckans samlade trötthet och barnens obegränsade behov samlat till en trist soppa av gråt, gnäll och sura miner. Så vad var annorlunda? Ingenting. Allting. Tiden. Kanske börjar tiden vara på vår sida. För någon gång måste tiden göra det. Komma över på vår sida igen. Alla tvillingföräldrar jag har pratat med eller hört uttala sig har sagt följande: ”Det första året är fruktansvärt jobbigt”. ”Man måste klara det första året innan det blir bättre”. Det första året passerade för ett halvår sedan, närmare bestämt den 2 februari 2010. Signe och Henrys 1-års dag kom och gick, helt obemärkt. Jag försökte låta bli att tänka på det alla hade sagt, av rädsla att bli besviken. Och det gjorde jag rätt i, men blev ändå besviken. För inget hände, tyckte vi. Inget lättade, inget blev enklare.Och det är fortfarande ett konststycke att orka sig igenom en hel dag. En bravad att göra de mest enkla utflykter eller klara dem på egen hand. Men barnen börjar faktiskt bli lite större. Lite, lite, lite för varje dag. Förstår mer. Samspelar. Ger tillbaka. Om ändå lite, men i alla fall något. Så nu finns det också bra dagar. Härliga dagar. Jo, jag vågar säga det: Lyckliga dagar. Och i helgen, särskilt i lördags, så hade vi en lycklig dag. Det är som att andas lite frisk luft. Som en strimma sol som bryter fram mellan de gråtunga molnen. Som ett löfte om att det kommer mer. En hellycklig dag. Det tänker jag leva på länge.
