Knivskarpt levande

På svajiga ben lämnade vi vår lilla småstad i söndags. Jag, maken och brodern hade ett dygn att spendera i vackra huvudstaden. Ett event i Globen stod på programmet för att fira broderns födelsedag och för övrigt en del vuxenaktiviteter på önskelistan. De är ofta ganska anspråkslösa de där önskelistorna.


Typ, få sitta på en resutaurang utan att vara som mardrömsgäster med matskvättande, skrikande barn. Att få strosa på stan utan oförutsedda blöjbyten och butikskravlande barn. Gå ut på kvällen, känna sig - om inte som en ungdom, men i alla fall något sånär ung. I alla fall inte gammal. Eller, levande. I alla fall levande. Som en levande människa.

Jo, visst, är jag en människa när jag är hemma och är mamma också. Föräldrar är också människor. Men då är jag liksom hela tiden någon annans människa. Hela mitt jag tillhör uppgiften. Föräldraruppgiften. Hela min kropp, mitt väsen, mitt hjärta och själ tillhör den grandiosa uppgiften. Då kan man nästan glömma bort hur och på vilket sätt man lever. Man överlever, man jobbar, man finns till hands. Men inom vissa ramar, i vissa former. Så märkligt att bara känna sig som en, vilken som helst, levande människa. Som är sin egen. Vuxen och bara, sin egen. En stund så gjorde jag det.


Vi gick omkring på stan, åt på restaurang, gick på vårt event, strosade, var uppe sent, sjukt sent (när 22.45 är sent i vanliga fall). Njöt av nattliv, träffade lite nya människor, åt på ett nattöppet McDonalds, tog tunnelbanan hem och somnade när morgonfåglarna började sin uppsjungning. Vi kände oss exakt lika dödströtta som vanligt dagen efter. Inte mer dödströtta. Inte piggare. Precis lika som vanligt. Men vad levande vi kände oss!

När vi satt i bilen hem pratade vi om dygnet i Stockholm som vore det en veckas upplevelser. Vi hade till och med sett Kungliga vaktparaden och Peter Forsberg. Som att vi levt ett annat liv, nej, bättre upp, besökt ett helt annat land. Nej, bättre upp, en annan planet! Långt bortom vintergatans vardagliga stjärnor. Vi hade sett nya dimensioner, galaxer, nya väsen. Helt onåbara för jordens enkla invånare, så avlägsna och sällsynta är de.


Eller ...? Eller hade vi helt enkelt varit barnlediga i Stockholm ett dygn och blivit helt groggy av den ovana känslan?

När jag var på toaletten på en av mina favoritrestauranger i Stockholm för en lunch innan vi skulle sammanstråla för hemfärd, så kom det över mig. Det faktum. Att jag var cirka tre-fyra timmar från att återse mina barn.

Att vi nu skulle åka hem till barnen. Att vi snart skulle få ha deras varma mjuka armar omkring våra halsar och titta in i deras gnistrande stjärnögon. Och att det var 3-4 timmar kvar tills dess. Som genom ett slag var 3-4 timmar en evighet! Varje mil på E4:an mot Dalarna kändes långsammare än en hasande snigel. Det njutbara dygnet utan barn blev plötsligt en oviktig, men ändå trevlig, biroll i livets stora huvudroll.

Medan jag satt där i min snigelbil så hade jag lite tid till att begrunda. Hålla upp och beundra denna skarpa känsla. Av längtan. Intensiv kärlek och ömhet.

Moderskärleken. Föräldrarpassionen. Den äger inga illusioner om att kvällen, natten, dagen och veckorna som följer ska bli en lekande dans, en dröm av glädje. Den vet att utmaningarna börjar samma minut som vi återträder in i barnens synfält.

Med vidöppna ögon vet vi detta. Men ändå. Ändå är det så definitivt. Så knivskarpt klart. Att jag inte önskar någon plats på jorden hellre än hos mina barn.

Oavsett allt det åtråvärda livet där ute. Oavsett storstad, stjärnor eller galaxer. Oavsett vad som helst.


Livet med mina barn upptar mitt väsen så att jag ibland inte inser. Att tack vare det. Mitt i mammauppgiften där jag alltid jobbar och alltid finns till hands. Är någon annans människa. Mina barns människa. Precis just så.


Är jag knivskarpt levande.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla