Kontrasternas tvillingsjälar

Tvillingar. De har delat livmoder. De har känt varandras rörelser och personligheter långt innan de mötte världen. De föddes samma dag. Eller rättare sagt, samma dygn. För efter att Henry (som alltid) tagit täten så tyckte Signe (som alltid) att det var läge att ta det lite lugnt. Vänta fyra timmar eller så. Vem skulle med bussen?


Hur som helst. De delade plastbalja på BB. De lärde sig amma, ta flaska, få på sig blöjor och bli beundrade tillsammans. De delade vagn och vagga. De delar alla upplevelser av vad världen har att erbjuda. Tvillingar.Och så fullkomligt olika.Man tänker att två så små liv som har så ofattbart gemensamt, i alla fall borde vara lite lika.


Henry är hastig, Signe sävlig. Henry är orädd, Signe lite harig. Henry är otålig, Signe lugnet själv. Henry är smidig och klättrig, Signe stadig och metodisk. Henry retsam, Signe klurig.Om Henry silar ut alla grönsaker ur munnen, så dammsuger Signe i sig varenda en. Om man säger ett strängt "nej" till Henry, så skrattar han, Signe börjar gråta.


Jag skrattar nästan för mig själv när jag använder begreppet tvillingar till okända människor, när jag lite snabbt och enkelt ska förklara min familjesituation. Många lyser upp och verkar se två identiska små knoddar framför sig, eftersom de flesta dessutom förknippar termen tvillingar med enäggstvillingar. Då fnissar jag ännu mer inombords, när jag ser Signe och Henry högst oidentiska små personligheter och ansikten framför mig. Hur Signe kan sitta i en gunga en hel eftermiddag och Henry är nöjd efter fem minuter. Hur allvarligt reflekterande Signe oftast ser ut och hur Henry alltid går omkring med ett galet litet flin.


Som tvillingmamma till två väldigt starka små personligheter finns det ett stort dilemma. De vägrar dela på mammas famn. När slutet på dagen kommer och jag hämtar de hos dagmamman, så kastar Henry allt han har och börjar målmedvetet stega mot mig samtidigt som han håller en lång tjattrande utläggning. Samtidigt tittar Signe förvånat upp från sitt sandprojekt, ler lite. Då är Henry redan framme och uppe i min famn. Då när Signe beslutat att vandra till mamma står hon och väntar på sin tur att komma upp i famnen. Men då vägrar Henry släppa. Och Signe vägrar kramas medan Henry är kvar. Och så fortsätter det.


Förstå vad de lär sig om livets alla kompromisser. Förstå vad de lär sig att ta för sig. Att ta konflikter. Att samspela. Att spela sociala regler. Att vara listig.

Häromdagen tog Henry en bil av Signe, vilket fick henne att bli ursinnig. Tillslut gick hon tårögd och hämtade en ny bil, som han naturligtvis också tog ifrån henne på en röd sekund. Jag noterade förundrat att hon inte blev arg den andra gången. Henry började trimuferande leka med den nya bilen, varpå jag såg hur Signe mycket målmedvetet kastade sig över den första bilen. Och gissa vem som såg triumferande ut nu?


Så de är i allra högsta grad olika, samtidigt som de har i allra högsta grad oändligt gemensamt. Oavsett olikheter. Oavsett vägar livet kommer föra dem, så har de alltid delat livmoder. Kommer alltid känna varandra på ett sätt som ingen annan gör. Alltid ha någon att lita på. Alltid ha en nära, nära vän. Och framförallt veta exakt vad som retar den andre allra, allra mest.

Signe och Henry är inte så mycket tvillingar. Men de är tvillingsjälar.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla