Den stretar och drar i utvecklingens livstrådar. Utvecklingen i hans kropp är likt en inre tornado. Leonard fyller 6 år om en månad.Och han kan börja gråta när han tänker på att han inte fyller år just idag. Han kan också med värdig blick och förnuftig stämma berätta vad de lärt sig i skolan idag, varpå han pratar bebisspråk, jamar som en katt, snor en bil av syrran och tar över en lek så båda syskonen gråter.
Ambivalensen står med neonskrift i pannan på honom.Livet försöker rymmas i denna lilla 6-årings späda kropp men det får inte plats. Det är som att själen plötsligt expanderat och behöver mer plats, mer människa att husera i. Men kroppen är fortfarande liten och barnslig och tankarna så övermäktigt stora. Förvirrad och sprängfull av liv som måste ageras ut, tumlar 6-åringen runt.
Han försöker förstå sig på alla impulser, sinnesstämningar och insikter som bara haglar. Smattrar hårt på hans huvud. Allt JAG som ska testas, all plats som ska fyllas, alla emotionella knappar som ska tryckas.
Jag har varit på kollisionskurs med Leonard den senaste tiden.Det är som att våra själar krockar. Hans hela väsen begär om att få explodera mitt framför ögonen på mig, hundra gånger om, i alla väderstreck. Han behöver expandera här där han är helt trygg, där han har sin givna plats. Här. Hos mig. Hos oss. Och han behöver skapa sina reaktioner och uppleva stoppet och gränserna. Det trygga motståndet.
Han gör så rätt. Så ovetandes och omedveten om sin snillrika och monstruösa utvecklingsfas - så han gör precis allting rätt. Han låter sitt jag explodera där spillrorna av honom själv inte flyger för vinden, trampas ner i marken. Utan här hemma, där limmas han ihop igen.Och kraschar. Och limmas ihop. Och så kraschar vi allihop, som hjälplösa offer i 6-åringens skoningslösa känslomässiga tornado. Sedan limmar vi ihop varandra igen. Förvirrade 6-åringen och tröstlösa föräldrar.
I explosiv symbios tumlar vi vidare i utvecklingsfaserna. För hemmet är vår groplats. Och kärleken är vårt superlim.