Lejoninnan och naturkatastrofen

Om man har två 3-åringar.

Den ena med integritet som en lejonhona, avvaktande och bestämd som berget. Den andra upptrissad som en raketmotor som likt en naturkatastrof sveper fram över knappar och spakar. Lämnar inget oberört.


Enmamma. Som är stressad och rätt så trött. En tandsköterska. Välmenande men ganska torr.


Och så ett tandläkarrum. Som likt ett en rymdfärja är översållat av spakar, knappar och manicker. Om man tar dessa ting och sätter samman.


Så har man vårt tandläkarbesök idag. 3-årskollen.Fast 3+3-årskollen. För de är ju två, helt olika individer. Olika som sött och salt. Ändå ska de kallas till världens alla koller på samma tid.För de hava samma födelsedatum.


Vilket alltid bäddar för en enda sak. Katastrof.

En katastrof som gick ungefär så här: Tandsköterska tänker mjuka upp de små lintottarna med att göra en uppvisning av alla manicker. Detta var som att hälla bensin på ett redan övertänd brasa.


Sprutande pennor! Magiska stolen! AHA! Krulltottens hjärna trummar igång sitt allra hetsigaste "knapp-och-manick"-humör. Och att stoppa detta skeende är som att försöka hindra ett vulkanutbrott. En en orkan. Valfri naturkatastrof. Ty som ett fartstreck rörde han sig från det ena hörnet till det andra av rummet där det fanns knappar att finna och prova.


Samtidigt. Med samma mäktiga kraft som naturkatastrofen sätts lejoninnans "jag-skall-icke-gå-med-på-någonting"-humör igång. Stark och bestämd som bara en liten 3-årig flicka kan vara, knep hon bestämt ihop sin mun.


Medan Henry körde blixtsnabba öppningar av munnen körde Signe med "mord-i-blicken"-vägran. Hon öppnade munnen vid ett tillfälle, men då ställde tandsköterskan nya krav på att luta huvudet bakåt och då stängdes munnen. Då fick det minsann vara. Hon försatte sin chans. Och då skola icke munnen öppnas igen.Beskrivningarna ska inte göras oändliga, mer än att den trötta mamman kom till en tidpunkt under besöket då hon desperat utbrister:"Om ni gapar så kan ni få godis ikväll!"

Varpå jag i samma millisekund inser i vilken hissbar stol med tillhörande sköljmugg som jag sitter.


Utan att ens våga möta tandsköterskans blick börjar jag haspla ur mig någon som liknade en politiskt dementi om att vi"minsann aldrig annars ger dem godis på tisdagar".


Trodde knappt jag kunde känna mig så liten som människa. Som i denna hissbara stol. Denna dag. Med dessa två 3-åringar. Som bara skulle på en liten tandtrollskoll. Men en sak har jag lärt mig under dessa tre år med dessa två.


Det finns inget som heter "bara".

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla