Solen har återvänt. Som planerat, men ändå helt oväntat, övervann den även detta år striden över vinterns grepp.Lika förunderligt förvånade som nyblivna föräldrar som håller sitt knyte för första gången. Fastän de ägnat de senaste nio månaderna åt att ta emot nykomlingen är förvåningen ändå fullständig. Lika lättade och lyckliga karvar vi vinterdåsiga nordbor av oss alla vinterlager och blottar våra mjölkvita armar inför den hårdflirtade solen.Stärkt av den nya solenergin såg jag optimistiskt på att navigera barnaskutan ensam på lördagen, medan mannen jobbade. Att vara ensam med alla de tre guldgrynen på helgen är något jag annars in i det längsta undviker.
Det är som de där sista två låtarna på gympapasset, ni vet. Man är redan rödsprängd och genomsvettig, och då höjs tempot. Man tror att gympaledaren blivit från vettet när hon drar på volymen och säger åt oss att ge järnet. För gympaledaren vet att man klarar det. Att man kan pressa sig längre än man tror. Bara man är motvierad. Fokuserad. Och villig att betala priset. Så tycker jag det är när en vecka är till ända. Man har gett sitt bästa på jobbet. Man har kämpat igenom vardagens alla bångstyriga uppgifter. Och så kommer fredagkvällen och ger den darrande kroppen och skälvande själen löften om vila.Men i en familj som våran där arbetstiderna går omlott, så är det inte riktigt så enkelt. Barnen är små och glatt ovetande om vilken veckodag det är, vilket tempo som anses rimligt, och - för den delen - om det är dag eller natt. De spelar ingen roll för dem, de små änglabitarna. Och så är det med det. Det gör att fredagens löften står tomma som en igenbommad folkpark. Så om man kollar i kalendern på lördag, söndag, så står det inte "sova ut" eller "vila" där. Nej. Det står "sista två låtarna". Tempot höjs. Lördagmorgonen kör igång 6.20. Barnprogram, toabesök, torkning, byten av blöjor, yougurtätning, mackkastning, skriktävling, påklädning, samarbetsvägring ... Någonstans här, cirka 09.20, tappade Signe sina sista skälvande pluspoäng, då hon först bet Henry i ryggen och medan jag tröstade honom, så stal hon sista biten av min macka. Sedan var det också hon som hade bajsat just när vi alla skulle gå ut. Men Henrys pluspoäng hade rökt en stund tidigare när han körde över Signes tår med Bobbycaren och tog hennes leksaker med ett vilt vrål. Men efter mycket om och men var vi hela gänget utanför husets väggar. Solen tindrade i barnens ögon och fåglarna kvittrade entusiastiskt. Vi styrde kosan mot den lilla porlande bäcken en halvkilometer bort. Där plockades grus som de vore guldkorn, pinnar fick vara båtar och bäckens brus beundrades som det vore Niagarafallen. Och där, i det vissna gräset hittades den första. Liten och lysande gul hälsade den på oss. Leonard ropade trimuferande och kom springande med den lilla blomman.
- Mamma, det häj äj en fösledaspjesent till dej! Jag tog emot tussilagon och mötte hans stolta blick. Imponerad över hans skarpa sinne, då han snappat upp att denna min bemärkelsedag närmar sig.Och med det gula vårlöftet i handen och omgiven guldgrynens lycka över bäcken och vårens alla nya möjligheter. Så kunde morgonens stress rinna ur mig. Och kraft och glädje samlades i min själ. Och lycka i mitt hjärta. För nog är det så. Att de sista låtarna suger musten ur oss. Kortsiktigt. Och stärker oss - långsiktigt. De sista låtarna klarar man, om man är beredd att betala priset. Under mitt vuxna liv - innan barnen kom - så var föräldrars förmåga att stå ut med barnens oändliga behov en egendomlig gåta. Och stundvis frågar jag mig det fortfarande. Hur är det egentligen möjligt? Men de stunderna ser man bara priset man får betala. När Signe bits, stjäl mackor och bajsar. Men när fyraåringen kommer springande med en tussilago och vill ge den i "fösledaspjesent". Det är då man får belöningen.
Och den tror jag man behöver uppleva för att riktigt förstå. Barnens kompromisslösa kärlek och den outsägliga lycka det ger. Så det svåraste i livet, ger den högsta belöningen. Och får mig att vilja leva tills jag blir hundra år, tills jag blir en genomrynkig gammelfarmor. Och det är också därför jag kan avsluta mitt inlägg med en sådan urtypisk förälderklyscha. Dyra presenter i all ära. Men inget slår Leonards tussilago.