Livets ekvation

Jag är usel på matte. Kanske är det därför jag har så svårt att förstå hur livets ekvation ska gå ihop. Än hur jag vänder och vrider, så får jag ingenting att gå ihop. Barnen, tiden, sömen. Allt är ett enda virrvarr.

För att reda ut begreppen i mitt matteförvirrade sinne gick jag ut på Wikipedia. Där beskrivs en ekvation så här: "Inom matematiken är en ekvation ett sätt att med symboler beskriva att två matematiska objekt är lika" och vidare stod det "...allmänt så kan en ekvation ha ingen, en eller flera lösningar."

Det måste innebära att man kan hitta en lösning, men att det inte är säkert. Men om det ska gå och hitta en lösning på problemet, så gäller det att hitta en jämnvikt mellan de olika objekten - så att de kan beskrivas som lika.

Min översättning till livsekvationen är: Att objekten i livet ska vara i balans.


Så vilka är objekten? Och hur får man objekten i balans? Om man börjar med vilka objekten är, så anser jag lite grovskissat att följande är livets objekt, utan inbördes ordning:Tiden. Sömnen. Barnen. Relationerna. Huset. Jobbet. Pengarna. Orken.


Jag skulle beskriva tiden som en av de minst flexibla faktorerna i ekvationen. Och tiden har problem med att komma i balans med alla dessa objekt. Det går inte att förhandla sig till fler timmar i livet. Man kan inte ansöka hos Försäkringskassan om att få dispens, till 30 timmar per dygn. Det hade ju i så fall säkerligen legat på alla politiska partiers vallöfteslistor. Men icke. 24 per dygn. Stenhårt lika för alla. Om man nu har för lite tid, hur ska då objektettiden, kunna vara i balans med objektet sömen? Det går inte, fastän det liksom är en förutsättning för att objektet barnen ska kunna vara i balans med orken.


Sen går det bara utför i den här ekvationen. Pengarna är ett riktigt idiotobjekt, som kräver sin plats i våra livsekvationen. Än hur vi önskar vi slapp, men pengar måste man ha, för annars stryks det mesta ur vårt liv. Men där kan man ju i och för sig ansöka hos Försäkringskassan, men de brukar inte lösa alla problem. Tvärtom.


Så där kommer jobbet in. Jobbet bör ju vara i balans med pengarna, men det förutsätter en massa saker. Till exempel att man själv är frisk och får tillräckligt med sömn, och att barnen är friska. Och tja, vad ska man säga? Med tanke på hur resterande ekvationen ser ut, så är det väl inte så sannolikt. I alla fall inte mer än varannan vecka. Och det får plåboken att svälta och pengaobjektet att revoltera. Sedan relationerna och huset. De objekten snurrar liksom bara med i karusellen. Måste passa in på något sätt. Ta hand om sin livskamrat. Höra av sig till vänner. Måla om vindskivorna på huset. Dammsuga de sju skitlagren på köksgolvet. De är saker som liksom ligger och skvalpar på botten av ekvationen. Och eftersom jag inte tror att "skvalpa" är korrekt mattespråk, så betyder det nog att ekvationen inte gick ihop så bra. Så ni ser. Jag är usel på matte. Jag får inte ihop någonting. Så vad gör man då? Vad gör man när man upptäcker att livsekvationen verkligen inte går ihop? Jag vet en sak. Jag är urless på att vara trött. Jag vill inte vara trött längre. Jag vill vara pigg och stark och glad. Så kanske ska jag bara fokusera på det objektet. Sömnen. Kanske går det inte att få ihop hela listan med objekt och skapa en perfekt livsekvation. Men om jag tar makten över min trötthet, så får jag helt enkelt ta den tid jag har. Lägga mig klockan åtta på kvällen. Det får kosta vad det kosta vill. Jag måste börja någonstans. För om jag slutar vara trött, så blir jag bättre på att få ork både till barnen, jobbet, huset och relationerna.

Min livsekvation är en fullkomlig katastrof. Så jag få fortsätta göra uträkningar. Om och om igen. En ekvation går inte alltid att lösa, det är ett faktum. Men ibland har den till och med flera lösningar. Så det är bara att fortsätta försöka. Skam den som ger sig.

Och bara för att det inte ska bli så tråkigt hela tiden. Häromdagen sa Leonard till mig: - Här mamma, en snorkråka. Varsågod, du kan ta den i din mun!

5 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla