Livets elektricitet

I söndags kväll kom den. Åskan. Urladdningen. Efter veckor av spänningar av värme som byggts upp i århundradets mest försmäktande värmebölja. Men även i själens dallrande elektricitet. Den har knastrat och sprakat där inne i bröstet, ibland så häftigt att det man nästan sett de små blixtrarna glimma till hos oss var och en i familjen.


Hos någon som där tonårskänslorna bråkar stingsligt med förnuftet, hos en annan där litenheten behöver få svämma över och omfamnas, hos en annan där kärleken är så oändligt djup men kraften ibland så liten. Den fysiska intensivt påträngande värmen har vävts samman med känslorna, med behoven, med


lusten, med ilskan, med lyckan. Som att naturens krafter varit trasorna och vi varit trådarna - som en trasmatta som vävts av livet självt. 


Att vara en familj med barn är som att befinna sig mitt i en virvel av naturkraft. Att vara en familj med bonusbarn och varannan-vecka-liv, är ibland lite som att leva en tillvaro med ett ständigt rullande åskväder. Inte i den bemärkelsen att det kraften och blixtarna alltid är jobbiga och otäcka, utan mer att det är sådana enorma sammandrabbningar av krafter och spänningar som kommer och sedan plötsligt. Ingenting. Knäpptyst. Regnet upphör. Åskan håller andan. Ingenting hörs, inget syns. Sedan igen. PANG! Allt på en gång. De kommer tillbaka och med dem, allt annat. Kärleken, ilskan, glädjen, frustrationen, längtan, irritationen, litenheten, svulstigheten, frågorna, ivrigheten, konkurrensen, förväntningarna - känslorna, känslorna, KÄNSLORNA. Allt på samma gång. Som livets elektricitet. Något kraftfullare finns inte. Det skulle kunna lysa upp en hel värld om den kunde omvandlas till ström.

Och vi står i mitten. Jag och Daniel. Så stadigt vi kan, så redo som vi förmår. 

Låter allt skölja över oss. Fastän vi ibland bävar, så välkomnar vi mullret, välkomnar stormen, välkomnar vinden, blixtrarna, regnet. För inuti denna fantastiska storm bor det viktigaste av allt. Kärleken.


Vissa gånger kommer stormen i stillhet, bara några svaga muller och lätt regn. Andra gånger sveper stormen över oss med sådan otrolig kraft att vi måste kämpa för att behålla fotfästet och inte hamna under vattenytan. 


Vi har haft en så underbart fin vecka tillsammans i sommarstugan. Vi har låtit dagarna varit loja och sommarloviga. Vi har badat i tjärnen, barnen har stått på händer och lekt charader under vattnet. Vi har fiskat och slagits mot myggen, lekt med hunden, suttit i skuggan och tittat på Youtube, ätit glass och spelat kort. Varit vakna sent och nattdoppat oss. Precis som det ska vara. Och precis som det ska vara så har vi skavt på varandra i den trånga lilla stugan. Någon har fisigt när någon precis ska äta, någon annan är besviken över att ingen vill spela kort, en tredje svär över att den första är så dryg och irriterande. Det har varit värmeslag, solsting och syskonbråk. Övertrötthet och besvikelse.

Det vackra flätas alltid ihop med det fula. Det svåra och ansträngande, dryga, tunga. Men inget av det är fel. Allt hör he


mma. Allt är en del av familjen. Av stormen. Kärleken.  Allt måste finnas. Även det som inte syns på  de finaste Facebooksbilderna.


I söndags var det som den känslomässiga urladdningen tog sig fysisk form, rullade över skyarna med sin djupa stämma. Min själ dunkade extra hårt som den alltid gör när barnen lämnar min famn, men min kropp fortfarande känner deras värme. De fattas mig i själen. För de är en del av mig, som armar, huvuden och hjärtan som sitter ihop med mitt väsen. Därför känns det så djupt. Livets elektricitet darrar genom hela kroppen. Allting känns. Som att känslorna blivit ström som bränns i huden.


Att leva med barn varannan vecka är en ekvation som inte går ihop. För jag är mamma, alltid och hela tiden. Och deras pappa är pappa, hela tiden och alltid. Ändå behöver tiden delas upp och vardagen behöver fungera. Så det måste gå. 

Och ibland är det skönt när de åker, vilket man egentligen inte ska erkänna, enligt norm. En känsla som känns ful och förbjuden, men som inte alls är märklig eller ful. Helt naturligt att man är trött och känner en lättnad ibland. Det handlar inte om brist på kärlek. Det handlar inte om att jag är en dålig eller oengagerad förälder. Det handlar om den vanliga mänskligheten. Om begränsad ork, om att vi helt naturligt, också uppskattar att få lite tid till oss själva. Jag vägrar att låta det vara tabu. Mänsklighet ska inte vara tabu. Men det är också otroligt smärtsamt när de åker. Ibland är det lika fruktansvärt jobbigt att skiljas, som det är en otrolig lättnad. Känslorna stångas och krockar i kroppen så att man nästan tror att man ska slitas isär. Mina barn. Mina älskade barn, som är det vackraste och viktigaste i mitt liv, skils från mig. I den djupaste roten av mammasjälen så gör det ont.  Ändå är allt som det ska - för så är livet. Livet, det operfekt perfekta, bångstyrigt okontrollerbart och underbart.  Barnen mår bra fast de inte är hos mig och den tanken ger mig ro. Om än inte alltid själen. Men det är gott så. För så funkar kärlek.

14 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla