Livspassage

När kraften är slut genom alla lager. När mitt själ bränner och min kropp stretar. När huvudet dunkar och hjärtat svider.


Då stannar inte livet upp. Det väntar inte. Det pausar inte.Det fortsätter.Barnens utbrott, behov och ursinniga levnadskraft fortsätter. Vardagens alla nyanser. Allting fortsätter. Med oförändrad kraft.


Och jag nöts. Jag nöter i botten. När jag inte längre har något att ge, fastän livet kräver det - så nöts jag ner. Jag faller genom lagren. Likt en livspassage mellan kantiga klippor fortsätter min väg. Framåt. Jag måste gå framåt.Gå, gå, gå. Livet kräver det. Livet ger sig inte. Det river mig i ansiktet. Tårar på min kind. Att vända går inte. Att vika av är inget alternativ.


Så. Den svåraste vägen, den enda vägen - den rätta vägen - är framåt. I passagen är det dunkelt. Jag får lägga mig med den trista håglösheten vid min sida. Jag får vakna med den taggiga ilskan.Så förunderligt det är. Vi tror att smärtan ska ha sönder oss. Vi tror att svårigheterna vittnar om vår misslyckande, vår svaghet. Men när jag tror att jag gått i tusen bitar. Då har jag inte dött.


Då har min själ mognat. Då har jag blivit en livspassage starkare.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla