Henry lärde sig gå igår. Det slog gnistor om hans glädjestrålande leende. Vilken fullkomlig stolthet! En sådan lättnad, sådan glädje och revolutionerande upptäckt. Igår, den 5 maj 2010, lärde han sig gå. Stå på de ben som ska bära honom genom resten av hans liv. Så svindlande! Dessa små fötter, som hittills bara tjänstgjort som stådon är nu gådon. Vart kommer dessa små fötter ta honom? Var kommer hans framtida stora fötter att få trampa?
Att känna hur det bär. Plötsligt upptäcka så nya, oanade möjligheter. Tänk att uppleva en sådan påtaglig truimf. Vi talar om att uteckla oss, gå på utbildning, höja vår kompetens. Och det är inget att förakta. Men en sådan milstolpe är mer än att hitta nya vägar i livet. Det är att lära sig vandra dem. Att lära sig vara människa i den här världen. Motsvarande kompentenshöjare för dig och mig, skulle vara att lära sig flyga. Så det är bara dags att börja tro det omöjliga. Efter månader med att klänga i mina byxben, så skedde något inom honom. Vi kanske skulle behöva börja lära sig gå - igen. Precis som Henry. Våga släppa taget.
