Dessa veckor på året som man aldrig tror ska ta slut.Dessa enahanda dagar som segar sig fram likt en långsamtflytande massa.
Detta vakuum mellan mellan julens glitter och påskens hoppfulla gula färg.
Detta nötande med bylsiga kläder, svettluktande vantar, overaller och försvunna halsdukar.
Detta tröttsamma frysande under snabbtrippande promenader från bilen till jobbet och jobbet till bilen.
Detta ständigt överhängande hot om olika sjukdomar, ena mer olustig än den andra, då det här med pest eller kolera känns bokstavligt.
Denna paradoxala ambivalens över att tiden går så långsamt och samtidigt aldrig räcker till.
Denna enahanda väntan på att kunna använda inne och ute tillsammans, i värme och harmoni, som bästa vänner. Kunna låta barnen släntra iväg på morgonen med en tröja och skor ackompanjerat av fågelkvitter och takdropp. Då oket av klädbestyr lyfts bort och knubbiga barnhänder inte fryser.
Drömmen om våren.
Är ibland så plågsamt lång. Och tanken på våren känns osannolik likt en hägring i tristessens mörker.
Men i snöslakens lek idag hörde jag den.
Vårfågeln.
Löftesbäraren.
Den berättade om våren. Den bad mig ha tålamod.
För att om oxveckornas värk inte har gjort sitt. Så lyser heller inte våren ljus med samma magiska glans.
