Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi.
Min själ och hjärta. Mitt liv. Och kvalitén på allt i det. För min själ är en svamp. Den suger in allt. Den försöker bära allt.
Jag går vägen fram. Jag känner allt. Allt som jag ser och hör. Det är en grusväg som leder mig genom den lilla by där jag bor. Eller mer som en samling hus, som ligger efter en liten grusväg, på landet. Under fötterna knastrar gruset. En gök kockoar någonstans gömd bland skogens grenar på min vänstra sida. Suset i trädtopparna. Fåglar som kvittrar ivrigt i glad aftonsång.
Jag ser blommor. Alla dessa tusentals blommor. Det är nästan överväldigande att ta in. Smörblommor, hundkex, midsommarblomster, lupiner, syrener och en och annan prästkrage. Sedan säkerligen en hel del blomster jag inte kan namnet på.
Juni är en intensiv sinnesintrycksmånad. Alla detaljer, alla utsökta vackra detaljer. Hundkexens vita broderimönster med de gula smörblomsstänken som bakgrund. Det fylliga gröna gräset är dess kanvas, de lilablå midsommarblomstern accentuerar konstverket. Konstverken. Alla tusentals konstverk som jag passerar. På denna lilla promenad längs grusvägen.
Dofterna. De fyller mig utifrån och långt ner i djupet av mig. Söta blommiga dofter. Fukt från marken och träden från det stilla försommarregnet som nyss föll.
Himlen som takmålning. Just nu med dramatiska penseldrag. Mörka, tyngda moln går över till en liten ljus fjäderliknande molnkant, där solens strålar sipprar fram som ljuspelare.
När sedan strålarna träffar marken så blir skogen upplyst i bakljus och förvandlar björkens löv till tusentals lysande gröna smaragder.
Känslorna. De fyller mig, ständigt och alltid. Allt omkring mig kilar in och hittar en plats i min kropp. Tillsammans med ilande tankar om livet, så blandas naturens vackra sötma med en inre gråare ton. Dessa två möts i en bitterljuv glädje. Skönheten runtomkring mig hejar på mitt inre ljus och efter ytterligare några minuter vinner det ljusa över det mörka. Blommorna och ljuden och dofterna tar hem kampen om min sinnesstämning och jag är lätt om hjärtat när jag stiger tillbaka in i mitt hus.
Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi.
Detta till skillnad mot att bo bland intryck. Bland röriga, brokiga och många gånger krävande, intryck. Bland många andra människor, bland ljud, ljus, pockande rörelse.
Alla intryck pilade in och satte sig i min kropp också när jag bodde i Stockholm. Men då bestod min kvällsstund inte var en grusväg med blommor, utan en överfull tunnelbanevagn full av trötta, glada, arga, pratande, tysta, stirrande, bleka, slitna, snygga, välvilliga, illvilliga, ovanliga och ordinära människor. Och såklart är det ju inget märkligt med detta. Det är vardagen för miljontals människor varje dag över vår jord.
Men för mig är det märkvärdigt. Inte att jag har en åsikt, inte att det är att jag tycker något för eller emot. Utan min själ. Den känner. Den känner sönder sig.
Så, min lott blir. Oavsett om jag vill eller inte. Oavsett om jag kniper ihop mina ögon och försöker barakera min själ. Så blir min lott att bära alla dessa människors ansiktens och dofter och ljud. De hittar in i mig. De bänder sig in.
Det nötte mitt inre och slet på min själ.
Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi. Grusvägen genom byn. Min själs terapi.
