Mitt liv, en kontinent

Det är alla små bitar tillsammans. En bit, och en bit, och en bit.Som skapar en stor bit.


Mer än bara en stor bit, utan ett område, en vidsträckt plats. Likaså, så är det alla små händelser som skapar en stor händelse. Nej, en enorm och omvälvande händelse. Likaså är det alla små ljud, som skapar den mäktiga symfonin, det rytande vrålet. Fiolen, saxofonen, slagverket. Pratet, skriken, ropen.


formas våra liv. Vår existens. Av små detaljer, av molekyler och kromosomer. Av sandkorn, av väte och koldioxid. Av sekunder, timmar och år. Så omges vi av LIVET. Livet som människa, i familjen, i samhället.Livet med tre små barn.

"Nu är det dags att åka," säger jag.

Signe ligger utsträckt på golvet i köket och låter Pippi Långstrump och Blixten MacQueen prata i ett gränsöverskridande möte.

"Nej, men mamma, vänta ett kag (:tag)" suckar hon sävligt och bevärdigar mig inte med en blick. Henry håller på och ställer upp ännu en av hans otaliga "gilköer" (:bilköer).

"NEJ, MAMMA IIINTE!" morrar han och får sin smått besatta blick samtidigt som han håller upp en varnande hand mot mig.


Leonard håller på att bygga ett garage av lego samtidigt som han övar sig på att räkna till hundra. "Nej, jag måste baja bygga klart mamma, bilajna måste ju bo häj!" utropar han med bekymrad blick och gäll stämma.

"Jo, fast vi behöver ... " försöker jag fortsätta.

"FÅR JAG AAALLLDJIG BYGGA KLART?!" vrålar han varpå stora tårar rullar ner för hans kind som en vattenkran.

"Jag ha den bilen?" säger Henry, då han dyker upp som gubben i lådan bakom min rygg.Och innan någon av oss en har hunnit reagera, snappar han åt sig bilen i Leonards hand och pilar iväg med den. Leonard som var uppe i sin upprörda känsla stirrar först tomt framför sig, innan ilvrålet från avgrunden bryter loss.

"NEEEJJ HENJU, NEEEJ! HAN BAJA TOOG DEN!"

"Fast vi behöver ju åka nu, så måste ändå avsluta ..."

Leonard hör mig inte. Han är redan i hallen i full färd med sin hämndaktion. Har tar tillbaka bilen från Henry och tre coola rallybilar till, som han vet att Henry tycker mycket om. Ett ytterligare avgrundsvrål avyttras, nu av lillebror. Och sen ett dovt morrande från densamme:

"NEEEEEJ LEONAJD, JAG HADE DEN!"

Signe som vid denna stund fridfullt leker och inte alls bryr sig om sina bröders krigsföring kastas då brutalt in i konflikten, då Henry i hämnd mot Leonard snor Signes Blixten MacQueen. Fönsterkrossande iltjut utstöts från Signes nyss så fridfulla lilla stämma.


Mitt huvud sprängs, stressen sticker, tålamodet rinner iväg som sand mellan fingrarna. Klockan går. Någon börjar gråta. En annan hånskrattar. Jag stampar till i golvet och hör mig själv vråla: "HÖRRNI ALLIHOP, VI SKA ÅKA NUUU...!"


Vi fryser bilden.

Här är vi. Mitt i detta lever vi. Signe. Henry. Leonard. Tre barn. Tre viljor. Tre utvecklingar. Tre personligheter. Tre intressen. Tre behovsuttryck. Tre.Tre. TRE.


De små bitarna som blir en enormt stycke. En klippa, ett berg, ett land. Alla ljud som blir en symfoni, en kör, ett avgrundsvrål. Molekylerna, sandkornen, slagverket, sekunderna. Allt det där. Allt det här!Hela tiden, att leva i, hantera, förhålla sig till, orka med. Inte undra på att jag ibland tror jag ska sprängas. Smälta samman. Gå i bitar. Nötas sönder.


Inte undra på att livet känns så att det vibrerar i själen. Inte undra på att det känns stort, svårt, övermäktigt. För om vi tänker att mitt liv är många små bitar som lagts samman.



Då är mitt liv en kontinent.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla