För två månader sedan blev jag anmäld till en kurs i Stockholm som äger rum imorgon. Jag hade tänkt åka dagen innan och besöka goda vänner, så precis just nu skulle jag ha suttit på ett tåg mot huvudstaden. Men här sitter jag i barnens mörka rum och väntar på att Signe ska sluta snurra runt i sin säng och prata massa tok. Jag sitter inte på något tåg och ska inte på någon kurs. Allt är satt på paus. Tänk om jag hade vetat för två månader sedan att jag istället ägnar mina dagar åt att inte ägna mig åt något. Och en tax.
Så. Jag försöker förhålla mig till att jag inte ska förhålla mig till något. Det är en heltidssysselsättning, må jag säga. Både taxen och icke-föehållande-arbetet.
Vad försöker jag säga? Jo, för det första. Vad märkliga vändningar livet kan göra. Att vi skulle bli med hund var en oväntad vändning. Att Fredrik skulle ha en kollega vars vän föder upp småhundar som hade en tax som gav sig på deras frigående höns och behövde en fodervärd åt den lilla bedårande hönsjagaren. Och att det skulle bli vi. Det hade jag aldrig kunnat gissa för två månader sedan. Inte hade jag heller kunnat gissa att jag inte skulle åka på den där kursen som jag var anmäld till. Inte hade jag kunnat gissa att jag helt spontant skulle börja på yoga heller. Jag som aldrig satt en fot på en yogamatta i hela mitt liv. Nu upplever jag helt nya dimensioner av kroppen med hjälp av krigarepositionen och delfinen och allt vet vad. Min kropp behövde något nytt och ett tillfälle dök upp. Som att kroppen visste något som jag själv inte hade fattat, när jag till min egen förvåning anmälde mig till kursen. Jag försöker också säga det här med att förhålla sig till icke-arbete. Att ge dig själv ett okej i att få ägna tid till sig själv. Stå ut med den bedrägliga känslan av att vara onyttig. Istället se det som förståndigt investerad tid på sig själv. Jag behöver skapa nya neurologiska banor i huvudet som lär mig ett nytt sätt att se på vad "nyttigt" egentligen står för. De mest välupptrampade stigarna i våra huvuden tycks vara dem som går till negativa platser. Att ta ansvar för sitt mående och sin kropp är också en nytta. Egentligen den största nyttan man kan göra både sig själv och sin familj. Ändå är det viskande känslor som säger annat. Som rynkar på näsan åt mig och säger att jag är arbetsskygg. Att jag smiter undan. Vid yogapass och magnifika morgonpromenader med Taxen Ida skapas nya upplevelser av världen. Av mitt eget liv och av min omgivning. Hjärnan får en liten knuff framåt i arbetet att skapa nya stigar. Hela vår lilla by är översållad av maskrosor. Detta ogräs som gör världen så vacker med sina tusentals små solar. Allt är hur man väljer att se på saken. Vad är fint och vad som är fult. Jag jobbar på att se mig själv som fin. Jag ska försöka få den stigen att bli väl upptrampad. Tillsammans med Taxen Ida.