Livets skyar hänger tunga. Varje dags börda tynger mina axlar precis som de överfulla matkassarna jag bär tills handtagen skär in i händerna. Hjärtat släpar i marken, som trasiga skosnören.
Livet för en vanlig småbarnsförälder. En människa. Som lever tillsammans med en annan människa. Eller ensam. Bara att leva.
Ibland gör det så ont, bara att leva. Med allt vad det för med sig, med allt som det begär. Solen skiner utanför mitt fönster, men når inte mitt hjärta.
Men när jag i läggningsskymningen sjunger Bygga en bil med Henry och signaturen till Bilar 2 med Signe. De fnittrar nöjt och gör rörelserna fastän ingen ser. Oförställd stolthet när de kan fylla i ett ord i sången här och där. Och när de säger med sina små röster att de "äsklaj" mej.
Då flämtar det till. Ljuset. Solen. Hoppet. Hjärtat skälver till av förvåning. Kärleken stark som dynamit. Då vet jag. Att när morgonen kommer med den nya dagen. Så kommer jag leva den också.