Med blandade kÀnslor har den nÀrmat sig.Leonards fyraÄrsdag.
HjÀrtat svÀller av stolthet och förvÄning över att vÄr förstfödde prins Leonard nÄtt denna ansenliga Älder. Vid första tanken om detta firande, skenar den ömma moderns tankar snabbt ivÀg i grandiosa planer. Man tÀnker att man vill ge honom allt han önskar sig, bjuda alla hans vÀnner, baka sju tÄrtor, tuta i basuner och kalla in de kungliga trumslagarna.
Vid andra tanken sĂ„ sjunker erfarenheten och insikten in. TrĂ„kig, praktisk och verklig. Just ja. Vi har tvillingar ocksĂ„. TvĂ„ 1Âœ-Ă„ringar. Som ska samexistera i detta. Vi Ă€r redan slitna in i benmĂ€rgen av vardagens alla trĂ€gna göromĂ„l. Vi orkar knappt trĂ€ffa folk. Och dessutom Ă€r det ganska skralt i kassan.
De grandiosa planerna packas ihop och lÀggs undan i ett litet förgyllt skrin. Stoppas lÀngst bak i garderoben. Tillsammans med alla andra planer, önskningar och idéer om saker man skulle vilja göra och unna sina barn. Men som mÄste vÀnta. MÄste bordlÀggas. Kanske helt stÀllas in. PÄ grund av livet. Som inte matchar. Med drömmen om livet. Tiden. Utan vi fÄr snÀllt nöja oss med att göra det bÀsta vi kan. Spela utifrÄn de givna spelreglerna. VÄra mÀnskliga begrÀnsningar. SÄ vad Àr rimligt? Jo, nÄgot slags kalas. Det ska det bli. SÄ nÀsta steg Àr planering. I min vÀrld: Det ska bakas, stÀdas, inbjudas gÀster och köpas in servetter, ballonger, kaffe, lÀsk och te. Min mentala att göra-lista blir snabbt fullteckad. Roliga kalasassietter? Nej, det sparar vi in pÄ. Fiskdamm? Nej, det orkar vi inte. Korv? Nej, fika rÀcker. Hur mÄnga kan vi bjuda? Inte sÄ mÄnga (vis av erfarenhet).
Planering av kalas. I Leonards vÀrld: Jag fyller Är! Jag ska ha kalas! Jag Àr stor nu! Jag ska ha kalas! Jag ska Àta tÄrta! Jag ska fÄ presenter! Jag ska fÄ Àta chokladbollar! JÀttemÄnga! Och fÄ presenter! MÄÄÄÄnga presenter! FörvÀntningarna glöder som feber i Leonards ögon nÀr han pratar om det. Stolt och rakryggad som bara en snart-fyraÄring kan vara. Och det Àr ju dÄ man inser. à h, det dÀr uppenbara. Enkla. Briljanta. Men som man ÀndÄ i sin förÀldraiver hela tiden glömmer. För honom. För Leonard. I den snart-fyraÄringens vÀrld sÄ har han ju fÄtt ALLT, nÀr han fÄtt Nà GOT. Han behöver inget maskeradkalas, inga Blixten MacQueen-assietter eller nÄgot cowboytema-kalas. Han fÄr ha ett kalas. Med de gÀster som han kan namnet pÄ och han pÄ sitt genuina fyraÄringssÀtt anser Àr hans vÀnner. Han fÄr ha tÄrta. Han fÄr blÄsa ljus. Ta emot presenter. Och han fÄr berÀtta för allt och alla som vill lyssna om detta. Han fÄr sitt minne av sitt kalas nÀr han fyllde fyra Är. I hans vÀrld sÄ fick han sju miljoner tÄrtor, det tutades med basuner och det bjöds in kungliga gÀster och alla dess trumslagare!
Sedan att han bara klarade av att ta tvÄ tuggor av chokladtÄrtan som vi Àgnade halva lördagen Ät att baka. Det spelar ingen roll. Att han blev vit i ansiktet nÀr han Àntligen fÄtt blÄsa ljusen och behövde gÄ ifrÄn alla sin gÀster och lÀgga sig och vila en stund pÄ soffan. Det gjorde ingenting.
Jag gick med honom frÄn allt stoj och stim i köket och satte mig pÄ huk vid soffan, och sa:
- Man kan bli lite trött ibland nÀr det Àr mÄnga pÄ besök och man har kalas. Det gör ingenting.
Han gosade in huvudet i kuddarna och tittade pÄ mig med klurig min. Och sÄ kom ansiktsfÀrgen och den dÀr glödande blicken tillbaka. Det visste han redan.
- Ja, sa han och log. För det hÀr ska bli en jÀttehÀrlig dag!
FyraÄringar vet sÄ mycket mer Àn vi vuxna. För de vet med hjÀrtat att det inte alltid Àr den perfekta slutprodukten som rÀknas. Utan att det Àr idén. KÀnslan. Tanken. Som verkligen rÀknas.