Två veckor har vi levt i undantagstillstånd. Mer populärt kallat semester. Men det är ju ett undantag, som bekräftar regeln. Att vara ledig. Inte ha någon specifik uppgift att fylla, mer än att komma fram till vad man tycker om att göra. Eller borde göra. Finns lite olika uppfattningar om dessa ömsom kravlösa, ömsom kravfyllda semestersktiviteter. Men hur som helst. Inget måste uppfylla en arbetsbeskrivning. Ingen kan kräva resultat. Ingen arbetstid. Ingen flexklocka som tickar. Ingen väckarklocka som ringer som en mistlur i skönhetssömn.
Undantag. Äta glass varje dag. Barn som får titta på Bolibompa tills de storknar. Semesterregler. Allt får flyta. Rutinerna får damma i samma hörn som väckarklockan. Och oj vad snabbt man vänjer sig. Att ta dagen som den kommer. Fundera ut trevliga små utflykter och hemmaprojekt, god mat och dryck för kvällens semesterkväll. Som är en fest. För varje dag är som en välkommen fredag som måste firas. Härliga fredagar staplade på varandra i en enda underbar hög. Så. Skulle vi plötsligt jobba igen. (Förvisso ska vi vara lediga igen senare i sommar, så det är absolut inte synd om oss. Detta är blott en iakttagelse). Klockan ringde. Yrvaket försökte vi hitta tillbaka till gamla vanor. Rutinerna knakade i fogarna. Var var sakerna. Vilka var tiderna? Och varför måste man göra så mycket, så tidigt på morgonen? Varför? Men än värre; kvällen. Man hade under undantagstillståndets sköna lunk GLÖMT vilken miserabel föreställning kvällarna är. Tre barnaliv som är så trötta och hungriga att de tror att deras liv ska sluta i smärta och förnedring. De är så trötta att deras struphuvuden endast tycks kunna utbringa ljud av kvävt, darrande och hest gnäll. I kombination med gråt och aggressiva yttringar. Maten är för stark och för svag, för varm och för kall. De svettas och sen fryser, är trötta men vill inte sova, vill prata men inte lyssna. Syskonen är dumma, men ändå bästa vänner, filmen är tråkig men man får inte stänga av. De gråter så att köttfärssåsen rinner som teaterblod nerför deras darrande hakor. Kvällarna. Vilken ofattbar prövning. Vardagen. Vilken tuff tillvaro. Vardagen! Det borde vara undantagstillståndet! Denna kamp mot tid och kraft. Då dygnets timmar inte låter oss hinna all det vi behöver utföra. Denna kamp som blir en kniv mot strupen och gör oss till arga och ledsna föräldrar. Som inte vill och orkar. Vardagen. Men visst. Det finns en vila med rutinerna. Ordning och reda, fredagsmys på freda'. Vi skulle säkert må dåligt av att flyta runt i en ostrukturerad, lättjefull tillvaro jämt och ständigt. Så jag antar att vi behöver både vardag och semester. Dessa två bildar en bra balans i vår tillvaro. Det tror jag att vi alla egentligen förstår. Med vårt förnuft. Men hur kommer det då sig att våra hjärtan då så starkt säger att vi egentligen fullständigt skiter i balansen. Att vi egentligen bara skulle vilja sitta i hammocken ute i trädgårdens mjuka värme. Vara helt lediga. Och bara lukta på blommorna.
