Jag tror jag var ungefär nio år. Det var helgmorgon och på övervåningen sov mina storebröder tonårslänge. Från mamma och pappas sovrum hördes Godmorgon Sverige mumla hemtrevligt medan de satt skönt uppbullade i dubbelsängen, drack kaffe och bläddrade i lördagsupplagan av Falu Kuriren.
Jag hade varit vaken sedan kl 6.30 och var fullt påklädd. Musiken från mitt favoritband skrålade ur högtalarna på min bandspelare. Jag ville inte sova ut för då slösade jag på dagen. Jag hade redan ätit frukost, gått ut och känt på vädret, skrivit lite i min dagbok, ordnat med mina porslinsfigurer som jag samlade på och nu skulle jag bädda sängen.
"Snart ska jag leka" tänkte jag förnuftigt, "men först måste jag göra klart." Jag bäddade sängen och tittade mig sedan nöjt omkring i mitt rum. Nu gav jag mig godkänt för en produktiv och väl tillvaratagen morgon. Nu kunde jag leka.
Det är en solig dag i maj 34 år senare. Närmare bestämt idag. Jag är sjukskriven för symptom på världssjukdomen som vilar på allas läppar. Hjärtat småhoppar lite obehagligt och det svider lätt i bröstet. Huvudvärken och illamåendet kommer och går. Kroppen är tung, men å andra sidan så är det inte annorlunda mot hur det nästan alltid är. Efter omkring sju-åtta år med utmattningssyndrom så är det svårdefinierat om kroppen stångas med viruset från Kina eller från alla dessa många långa år då jag tänkt "Snart. Snart får jag vila, men först måste jag göra klart."
Det blir så tydligt när man tittar tillbaka. Så tydligt att det skrämmer. Jag tittar på mig själv i spegeln och ser en vuxen kvinna. Och en nioårig flicka. Våra blickar möts och vi förstår. Jag har alltid fungerat såhär. Jag har har alltid haft Prestationen som en livskamrat. Jag och den lilla duktiga flickan.
Prestationen är som ett ständigt hungrigt odjur som bor i mig. Om jag inte matar den så börjar den riva och slita i mig. De dagar som jag släpper efter, så gläfser den stingsligt. Jag har dock på senare år lärt mig hålla tillbaka den ett tag. Ibland kan jag skrämma tillbaka den i sin håla en hel dag, ibland två. Men den vaknar alltid - ofta då hungrigare än vanligt. Det kommer som ett molande obehag, som snabbt kan övergå till ilsket morrande. Då är det oundvikligt att jag måste kasta åt den någonting. En godbit.
Men det är enkelt. Jag vet precis vad jag behöver göra. Jag sorterar upp arbetsuppgifterna i huvudet och sedan rangordnar jag dem. Är det vackert väder måste även detta räknas in, ett noga tillvaratagande av sol och värme får inte slarvas med. Sedan måste jag räkna i mängden tid och förutsättningarna, och väga det mot arbetsuppgifterna. Om mina barn är hemma kan de behöva min fulla uppmärksamhet och då måste jag bara göra det tydligt för odjuret att det är en giltig uppgift. Men odjuret har lärt sig att acceptera, ja nästan tycka om mina barn. Det är en viktig livsuppgift - men ska alltid, om möjligt, kombineras med fler arbetsuppgifter. Leker jag i deras rum så kan man samtidigt städa och sortera. Hjälpa med läxor kan t ex kombinera med att diska.
Att åka till jobbet är också alltid en giltig sysselsättning. Då är den mätt och tyst. Om det dock blir en paus mellan arbete och barn så blänger den misstänkt på mig. En paus, är det berättigat? Eller skulle tiden kunnat ha använts på annat vis? Måste inte byxor lagas? Spisen torkas? Toalettstolen borstas? Gruset i hallen? Det finns lämpliga uppgifter för kortare pauser. Ännu svårare är när barnen inte är hemma och som nu, då jag är sjukskriven. Odjuret tar sällan hänsyn till sjukdom. Jag behöver ändå uppvisa giltig föda för den. Riktig mat. Som att jag har tvättat, diskat, tagit vara på solen och gärna även utvecklat min kreativitet. Odjuret har höga krav. Den tål inget fusk. För er som lever utan Prestationsodjur verkar det kanske befängt. Det kan kanske tyckas som att man skulle kunna be det imaginära odjuret att dra åt helvete. Men vi som lever med ett Odjur vet att det skulle kunna vara förenat något fruktansvärt plågsamt. Den som gör Odjuret besviket blir väldigt hårt straffad. Då hugger det. Skoningslöst. Ångest. Så kallas Odjurets dräglande käftar. Ingen vill dras ner i mörket av den giftiga käften. Då är det enklare att hålla odjuret mätt och tyst. Tror man. Trodde jag. Tänkte flickan. Kände hon. Gjorde tonåringen, men blev ändå huggen. Tonårsflickan i spegeln gick nästan under. Hennes blick är mörk och tung. Sedan blev hon ung vuxen. Hon började mata Odjuret igen med nyvunnen styrka. Den var aldrig tyst, men kvinnan var starkare. Så fortsatte hon. När hon blev mamma, till en. Till två och tre. Odjuret saktade aldrig in. Det vilar aldrig. Tillslut räckte hennes styrka inte längre till. Och odjuret högg och hon föll. Inget är egentligen annorlunda idag, denna soliga dag i maj 2020. Mer än att jag lärt mig att Odjuret inte kan döda mig. Det kan hugga men om jag inte blir rädd, så kan den inte skada mig. Jag har funnit en famn att ta skydd hos. Jag har funnit att jag är värd mer än att vara mat åt ett monster. Jag kan se tillbaka och se att jag har kämpat, men också vunnit. Många, många gånger. Men framförallt har jag kanske accepterat. Att jag lever med ett skoningslöst Prestationsodjur. Jag har accepterat att det alltid kommer bo i mig. Den är en del av mig. Och en vacker dag kanske jag kan tämja det.
