Om att vara hel

Att älska är livsfarligt. Man riskerar förlora allt. Men man har också chansen att vinna. Allt. Och bli mer hel än man någonsin varit.


Mina hjältar till föräldrar tar sitt morföräldrarsuppdrag på stort allvar. Just nu har de semester och har har lagt i en extra barnbarnsväxel. Så i lördags fick jag den unika ynnesten att ha en helt egen dag, hemma i ett tyst hus.


Eller, nej, inte tyst. För radion pratade oavbrutet och den hårda klumpen infann sig. Då jag lyssnade och tog del. En sådan märklig dag, då jag skulle njuta av det fridfulla. Och så infann sig den där envist påträngande stressen ändå där. Inte för att jag hade tid att passa. Inte på grund av saker som borde göras. Inte ens på grund av barn hemma som drog mig i byxorna och utstötte sitt gnälligaste gnäll.


Utan på grund av tystnaden.Frånvaron. Av barnen. För att mitt inre blev så sorgset och tomt av allt det hemska. Att allt jag ville var att vara dem nära. Försöka ställa allting tillrätta med att pussa deras kladdiga kinder och få kramar av deras knubbiga armar.

Vilan som jag fick denna lördag var ändå välbehövlig och min tacksamhet till mina föräldrar är fantastiskt stor, men jag hade U2:s ord ringande i mitt huvud hela dagen:

"I can´t live. With or without you."


Jag är halv. Utan mina barn är jag halv. Jag känner mig sne, konstig och tom. Jag njuter av det fridfulla, men jag är ändå halv. Innan jag fick barn kunde jag vara ensam i veckor utan att vara halv. Men nu finns de. Och än hur eländigt plågsamt det kan vara att vara en trött, vresig och ofullkomlig mamma, så finns det ingen genväg.Man lever inte utan sina barn. Man är halv utan dem. Man älskar så besinningslöst mycket att det inte finns någon väg tillbaka. Och det är inte längre ett val, om man vill älska eller inte. För tillsammans med dem är man mer hel än man någonsin varit.


Och mina tankar går skälvande till de föräldrar som förlorade sina barn på Utöya i fredags. Jag vågar inte närma mig den tanken till fullo, för då tar den tag om min hals med sina iskalla fingrar. Luften stryps. Kvävande skräck. För jag vet inte hur ett hjärta skulle klara av att fortsätta slå om det hände. För att det inte får hända.Leonard åkte med sin mormor och morfar i sommarstugan igår. Hans tomma säng igår kväll fick mitt hjärta att värka, som molande huvudvärk. Jag ringde dem ikväll och jag hörde hans tjatter i bakgrunden. Han fick telefonen och sade:"Jaha, hallå, vem äj det jag pjataj med, det äj Leonajd."


Ofattbar kärlek virvlar genom mig. Kärleken och smärtan går hand i hand på den väg som kallas livet. Det är fruktansvärt och underbart. Att vara förälder. Att vara människa.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla