Tänk om mina kära små barn kunde förstå allting jag sa, bara för en kort stund. Att jag fick förklara hur det är att vara deras föräldrar, genom att få använda obegränsat med ord. Om de verkligen förstod innebörden. Tänk om jag kunde skriva ett brev till dem. Och de kunde läsa det. Då skulle jag skriva så här:
Kära Leonard, Signe och Henry,
Jag och pappa älskar er allihopa, precis lika mycket. Det behöver ni aldrig oroa er över. Men ni är så olika, så vi älskar utifrån era olika personligheter.
Leonard, att du fått småsyskon betyder inte att vår kärlek förändrats eller förminskats. Du är inte mindre viktig och vi ser dig och uppskattar dig precis lika mycket nu som vi gjorde innan. Bara det att vi har mycket mindre tid nu och det kan vi också vara ledsna över ibland.
Signe och Henry, försök ha tålamod med er storebror, för han håller på att vänja sig vid att ha småsyskon.
Jag och pappa är inte perfekta. Jag förstår att ni blir förvånade, men det är sant. Vi klarar inte allting, vet inte allting, orkar inte allting. Vi gör bara så gott vi kan, utifrån den situation vi är i.
Ni är tre personer och vi är två. Det gör ont i oss att se att ni blir besvikna över när ni inte får egentid. Det är tålamodsprövande att ha tre personer som samtidigt snurrar runt allting i huset, det dras ut, vänds upp och ner, kladdas in i varje por. Under tiden vill ni att vi hela tiden ska se er och vara med er. Och eftersom vi bara är människor, så tappar vi tålamodet ibland.
Förlåt oss för att vi ibland blir så arga. När vi blir arga tycker vi inte mindre om er, utan är bara trötta och frustrerade. Mest för att vi vill vara perfekta föräldrar, men kan tyvärr inte vara det.
Särskilt förlåt för att vi missförstår er ibland. När vi inte förstår att ni försöker berätta något för oss. Att ni har ont, att ni vill göra en viss sak, vill visa en sak, är rädda för något eller att ni bara längtar efter att få kramas. Vi är inte så bra på ert språk ännu.
Leonard, Signe och Henry, tack så fantastiskt mycket att ni är de personligheter som ni är. Vi har ännu inte hunnit lära oss allt om er, om era intressen och önskemål. Vi håller på och lära oss och varje dag är en spännande resa på era personligheters snirkliga vägar.
Tack för att ni kom in i vårt liv. Det är lite tungt just nu när ni är små, med allt fysiskt och praktiskt som ska hinnas och orkas med. Tänk vad många fantasiska år vi har framför oss! Ni kommer att få stå ut med era gamla föräldrar under många, många år - och skämmas för oss många, många gånger. Men är alltid så stolta över er, så vi nästan spricker.
Jag älskar er så mycket, varje dag, alltid.
Ömmaste kramar,
Er mamma
Så skulle jag skriva. Och det hade varit skönt om de faktiskt förstod. Att man vill dem så väl. Att det är så svårt ibland. Hur mycket man älskar dem. Men om de hade skulle förstå allt det där - så skulle de ju inte vara barn. Och tack och lov för att de är barn.
Härligt oförstående barn!