Gårdagen bjöd mig på en och annan utmaning. Om mina fyraårstvillingar hade indiannamn skulle det nog vara Signe "envis snigel" och Henry "hetsiga orkan". Jag och dessa småindianer var hos ögonläkare och i affären igår. Det låter ju inte så märkvärdigt. Men ack.
Man kan se det som att vi bjöd lasarettets olika tysta väntrum på en färgsprakande show. Henry med trumpetande stämma, svajande lockar, petandes på varje dörr och knapp. Sedan Signe trallande korridorerna fram, som hejar på sin kalufs till bror. Väntrummen förvandlas till ofrivillig publik. För vilket man hoppas att de var mycket tacksamma för. Det var ju i alla fall fri entré.
Nåväl. Att vi kom från lasarettet utan att sätta igång brandlarmet får man ju se lite som en triumf, då Henry var en halv sekund från att ge den lilla röda knappen under luckan en litet snabbtest.
Sedan var det affären. Efter att Henry trodde att handlingsstunden var ett Formel 1-lopp med sina lilla vagn, så var det med lättat hjärta vi tillslut nådde kassakön. Då satt de uppflugna som små ugglor längst ner vid änden av bandet och började plocka varor. Någons varor. Inte våra varor. En annan skojig aktivitet var att flytta över våra varor från ena sektionen till den andra. Man känner hur svetten bryter ut på ryggen och huvudet kokar av stress.
Om man klarar en sådan dag med två speedade höns till tvillingar. Om man efter en sådan dag fortfarande är vid sina sinnena fulla bruk. Om man lyckats med det. Då har man psyke till att klara vad som helst.
